g med läkarevetenskapen ?4 sade mr Gibson glädtigt. Han steg af hästen, lindade tyglarne om armen och började göra Osborne en hel mängd frågor, under det han noga betraktade honom och kände på hans puls. Slutligen sade han: Vi skola snart få er rask och glad igen, hoppas jag, men jag skuile dock gerna vilja tala liiet med er i fred och ro, utan den här oroliga klipparens sällskap (ty hästen tuggade och drog oupphörligt på betslet). Öm ni vill komma öfver och äta frukost ned oss i morgon, så träffar ni doktor Nieholes också, ty han skall följa med mig till gamle Rowe; ni 11 säledes blifva hugnad med tvenne läkares råd och föreskrifter. Gå nu hem; ni har haft tillräckligt mycken rörelse för i dag, så varmt som det är. Och gå ej derhemma och leds och lyssna till er enfaldiga iustinkts ingifvelser. eHvad annat kan jag göra? sade Osborne sorgset. Min for och jag äro icke något sällskap för hvarandra; man ken ej heller läsa och skrifvo beständigt, helst när man ej vinner något dervid. Jag har ingenting emot att berälta er — iförtroende, naturligtvis — att jag har försökt att få några af mina dikter tryckta, men det fin: nes ingen menniska på jorden som kan taga fåfängan ur en författere, så som hans förläggare. Ingen af dem ville ha milt manuskript till skänks.tt N SAba, min unga herre, står saken så? Jag visste väl att det skulle vara någon oreak till denna ovanliga nedstämdhet. Om jag vore som ni, skulle jag ej det ringaste bry mig derom, ehuru detta är lättare sagd: än gjordt, jag vet det. Skrif på prosa om förläggarne ej tycka om vers, men gå ej och plåga er med tanken på hvad som e