ju blifvit uppfostrad så — men det hör icke hit; jag uthärdar ej att vara hemma beständigt, och om min far blir bestyrkt i sin bo att dessa utflykter skada min helsa, skall han alldeles förbjuda mig dem. cpår jag fråga hvar ni tillbringar er tid, då ni ej år hemma? sade mr Gibson med en viss tvekan. Jat, svarade Osborse dröjande, fså mycket skall jag säga er: jag vistas alltid hos några vänner på landet. Jag för un di bortovaro ett lif som borde leda till hels och välbefinnande, emedan det är ytterst enkelt, förnuftigt och trefiigt. Och uu har jeg sagt er mer än min far sjelf vet. Han frågar mig uldrig hvar jag varit, och om han gjorde det, skulle jag ej säga honom det — jag tror det åtminstone. tOsborne, sade mr Gibson, efter en kort paus, jag vet ej i hvilka svårigheter ni kan hafva invecklat er, mer jag skulie i alla fall råda er att säga er för rent ut, hveri de bestå. Han blir visst ond först — det vet jag: jag känner honom väl — men vreden går öfver och på ett eller unn ud tinner han nog råd för att betala edra skulder, om det ej är nägot annat — var säker på det — och, om det är något annat — ja, så är han i alla fall er bästa vän, Det kan ju nästan icke blifva värre än det är, och det är detta förhållande till er far, som tär på er helsa, jag är viss derpå. eNej, sade Osborne bestämdt, jag ber om förlåtelse, det är icke detta; jag är verkligen icke friek. Att min ovilja mot en ny strid med min far är on följd af mit illabefinnande, torde nog hända, men jag ansvarar för att orsaken är annan. Min instiokt säger mig alu jag verkligen är på vög att bli sllvarsamt sjuk. : tBah! tror ni att er instinkt kan mäta