TEATER. Gärdagens dramatiska nyhet :?Så kallad englar?, komedi i fyra akter af Barrigre och Capendu, hade till Dramatiska teatern sam lat en alldeles fullsatt salong. Stycket gö anspråk på att vara enhögre sedekomedi men vppfyller ej.de fordringar, man ställe: till en:sådan. Visserligen skildrar det med mycken utförlighet och förkärlek damernas på modet list, falskhet och lättsinne; men man känner under denna skildring allt för väl, att författarne stå midtuti, ej böjda öfver, den moraliska anstuckenhet, öfver hvilken de vilja upphäfva sig till domare. Derför :aknar deras arbete denna flägt af strängt sedligt allvar och omutlig hänsynslöshet, som först göra sedekomedien till ett betydelsefullt i samtidens lif ingripande konstverk, och hvilka utmärka t, ex. flera af Augiers: dramatiska stycken. En följd af denna grwndbrist är äfven, att karaktererna, så omvexlande de än äro tecknade, likväl ega: ett gemensamt. hufvuddrag : moralisk slapphet och litenhet, någon gäng stegrad till ömklighet, och detta snart. sagdt uten undantag. Stycket gör derför i sin helhet ett otillfredsställande, ja obehagligtintryck, som ingalunda minskas deraf att den egentliga bandlingen är nedtyngd af detaljer och longörer, hvilka göra, att de fyra akterna förefalla bra länga. Dess gång är i hufvudsak. följande. Herminie de Tremblay, en ung, efter åtta ärs frihet ruinerad enka, älskar och är trolofvad med en sjööllicer, Georges Rhetel, som ä sin sida efter deras trolofning kännt sin kärlek till en annan ung qviana, enkegrefvinnan de Noyan, vakna med fördubblad styrka. Han upptäcker deana kärlek för sin trolofvade, som återger honom hans löfte, men inom kort ångrar detta och besluter att skilja de båda älskande och återeröfra honom. Genom en följd af intriger förstår hon att aflägsna Georges på ett halft år, att under denna tid förvandla den unga oerfarna greftvinnnan till en lysande dam på modet, att till och med kompromettera hennes rykte; men då hon ser följden af sitt verk, de båda ungas förtviflan, kastar hon plötsligt om, upplyser allt för Georges, och försoningen är sluten. ! Kring denna uppränning, hvaraf onekligen kunnat göras något verkligt gripande, gruppera sig nu en hop smås.ildringar, som ge det hela en viss fyllighet och rikedom, men tillika, som vi nyss nämnde, mycket. fördröja och uttänja bandlingens gång. ehuru de icke kunna sägas stå alldeles utom densamma. Detta är i synnerhet fallet med de båda sednare akterna, hvaremot de två första äro vida mer koncentrerade och till följd deraf underhållande; Af karaktererna utör. var ingen någon synnerlig dragningskraft på äskådaren. Den utförligast och bäst tecknade, Herminie, är en passionerad men lög qvinna, hvars hastiga omvändelse, som iötrigt svagt motiveras, ej kan försona oss med hennes förra bandlingssätt. Blanche de Noyan skule väl vara styckets renaste kä-f rakter; det är också sannt, att hon temligen orörd af den förpe fer, i hvilken hon ovetande ivförta, men redan det, att hennes bättre känsla ej uppreser sig mot detta flärdfulla, moraliskt ruttna lif, stämplar henne till en svag, lätthaodterlig och halit indifferent natur. Georges Rhetel är egentligen en figar, som författa inskjutit för att hålla handliogen i gå s men som för sig är utan betydelse. De ört riga personerna öro samtliga bipersoner, men några bland dem äro ganska muntert och ledigt tecknade. Vid återgifvandet af detta stycke har man ånyo tillfälle att njuta af detta utmärkta samspel och i många hänseenden fulländade utförande, som lyft Dramatiska teatern till en höjd, der den torde kunna täfla med utlandets bästa skådeplatser. Fru Hwasser, som hade att ge Herminie Tremblays svåra parti, gjorde isynnerhet under de två första akterna häraf en högst intressant figur och visste särskildt att förmildra det låga hos denna karakter genom att framhålla den starka passion, som ensam kan i någon mån ursäkta detsamma. -I den sednare delen af stycket kunde dock ej ens hennes talang förslå att ge denna figur någon synnerlig relief. Fru Kinmanssons Blanche var älsklig och 1en zom vanligt; men hon lika litet som HF Sändberg (Rhetel) förmådde det omöjliga eller att göra dessa personer i djupare mening tilldrogande. Fru Hedin (Diane de FEsteng)-vars munter och prat sam, men med någon liten bismar från ?la Halle?, som kunnat och bort vara borta. Öfrige medspelande, sördeles de komiska karakterernas framställare, gjorde, allt sitt till för att fullända återgifvandet. Publikens intresse som efter första akten visade sig i framkallåndet af fra Hwasser och hr Sundberg och efter en andra i temligen lifliga applåder, befann sig deremot vid styckets slut på den bestämdaste nollpunkt. I anledning af dagens betydelse begärdes och spelades folksängen före representationens början. nr RT ARE DI SV mm Åh mt