nu rla liserande eller betungande utvägar, som ettdera lottning eller ock en half million större budget för betalning af frivilliga, då finnes ej mera något förhållande mellan medel och ändamål. Utskottet har mycket utbredt sig öfver behofvet att öfva soldaten i tjenstens alla delar. Allt detta är mycket riktigt, men gäller egentligen blott om den stående armån, som skall utgöra stammen. Lisaledes har utskottet visat otillräckligheten af en på mycket löslig fot stående folkbeväpnings ringa öfning. Men hvar har utskottet visat oeftergifligheten af ökad öfning för en viss del af beväringen? Vi känova ganska väl den strategiska grundtanke, som varit orsaken till iden att i r uppträda med allenast 50,000 man väl öfvade trupper (hvaribland då omkring 20,000 beväringssoldater). Den ligger deri, att men tänkt sig fienden vid örste landstigningen oförmodadt komma öfver oss med 35 till 40,000 man, då nämnde 50,000 man vore tillräckliga att genast kasta honom i sjön. Detta låter mycket raskt. Men är det stödt på riktiga förutsättningar? Kan man så i en hast från vårt vidsträckta lands alla delar samla nämnde 50,000 man på den hotade punkten, ait fienden alldeles öfverraskas eller hinner draga till sig förstärkningar? Detta synes otroligt. Och kan man under tiden alldeles blotta det öfriga landet? Kan man blotta Norrland, Skåne och fästningarne? Vi våga tro, att det vore i högsta grad oklokt. Vanligtvis antages att ?s af den i första linien disponibla styrkan behöfvas till de aflägsnare landsdelarnes och fästningarnes besättande. Då skulle blott 30,000 återstå disponibla mot den landsatta fiendtliga styrkan, hvilken siffra ingalunda innebär någon säker borgen för framgången. Vi hafva äfven alltid ansett denna styrka af 50,000 man i första linien såsom otilllräcklig; tvenne procent af befolkningen, eller 70 till 50,000 man, är det minsta som bör komma i fråga; detta bör vara den verkliga krigsfoten. Denna åsigt har äfven landtförsvarskomiten tydligen uttalat; och den skiljer sig häri bestämdt från det kungliga förslaget. Och om den äfven sken barligen gått in på en mindre krigsfot med 50,000 man, så torde detta blott kunna betraktas såsom ett artigt medgifvande åt vissa kända åsigter. Så fort man fått nå gon kännedom om vår farliga grannes rusti hemlighet, så måste armen uppbringas till den verkliva krigsfoten. Det går då icke an att till en början upptaga den mindre krigsfoten och concentrera densamma, för att dermed möta den först landsatta styrkan, samt sedermera, då fienden redan inträngt i landet, ändra armåns organisation midt under löpande fälttåg genom att efter hand förvandla två fältbataljoner till tre; den orgarnisation, med hvilken vi vilja utföra vårt försvar, måste från början vara fullfärdig. Danskarne fingo i sitt sednaste krig dyrt böta för den oförsigtigheten, att just vid fiendtligheternas utbrott företaga en ny sammansättning af sin armå. Af ofvanstående synes äfven, att den be väringsstyrka, som vid krigsutbrott genast måste införlifvas med stammen, måste blifva vida större, än utskottet i öfverenstämmelse med kungliga propositionen förusatt; två till tre klasser, d. v. s. 40 a 60,000 man torde kunna antagas såsom det behöfliga antalet. Detta utgör två eller tre femtedelar af den approberade bevärigsstyrkan. Skall man nu öfva denna procent mera än återstoden? År det då icke så godt, att uppställa principen om hela den approberade beväringsstyrkans ökade öfning, såsom den enda riktiga; och detta så mycket mera, som första och andra ålderklasserna ej genast lära kunna intagas i stammen? Betraktelsen har nu kommit till den ståndpunkt, som torde vara den rätta för frågans skärskådande. Första vilkoret för att en stor beväringsstyrka skall kunna införlifvas med stammen är att den sednare sjelf är väl och ändamålsenligt öfvad. Dernäst, att man har tillräckligt antal kunnigt och skickligt befäl för den större styrkan, således mera än för närvarande. Vidare att beväringen är nägot mera öfvad än hittills. Innan man likväl genast tager till en förlängd exercistid, såsom det enda medlet härför, bör man noga se till, om ej ändamålet åtminstone delvis kan vinnas på andra vägar, Vid flera tillfällen har man påpekat ett bättre användande af tiden under beväringsöfningarne såsom möjligt, derigenom att man blott sysselsatte sig med det för kriget vigtigaste och nödvändigaste, men lemnade å sido åtskilliga mindre vigtiga delar af tjensten. Äfven har man yrkat på beväringens införlifvande med stammen under hela andra mötet, såsom icke sllenast i hög grad befrämjande fredsöfningarnes utveckling, utan äfven såsom en nödvändig förberedelse till krigsorganisationen. Vidare måste exercisen i skolorna, i samma mån som den nedtränger till folkskorna, i någon mån kunne ersätta en förlängd öfningstid. Slutligen böra de i samband med skarpskytterörelsens fortgång alltmera tilltagande skjutöfningarne, hvilka just hos ungdomen med lifligaste intresse torde blifva omfattade, kunna bidraga till beväringens hastigare utveckling i denna vigtiga del af tjensten. Det är först, om man anser alla dessa medel otill; räckliga, som man bör skrida till en förlängning af sjelfva öfningstiden; i hvilket fall dock alla skulle vara underkastade lika öfning, samt intet friköp från öfningarne i fredstid kunna ega rum. Det är i denna riktning vi tro, att bevärings-inrättningen i framtiden kan utvecklas på det för fäderneslandets försvar och äfven för dess ekonomiska tillgångar fördelakligaste sättet, samt icke genom särskild öfning af ett mindre antal, hvilket uttages vare sig genom lottning eller genom betaande af så dryga summor, att de skulle unna betraktas såsom värfvade. Det är ifven blott, om denna riktning följes, som beväringsinrättningen kan betraktas såsom en beständsdel af och en början till den ningar mot oss, hvilka svårligen kunna ske l. verkliga folkbeväpning, hvars grundvalar va Allaec laaocnfnma Ach Allao hasse oc BT ams