redaktion, måste denna hans uraktlåtenhet betraktas som ett betydelsefullt vittnesbörd om ett sannt och äkta filosofiskt åskådningssätt. Sjelfva arfföljdslagen upprättar vidare ett högst ovanligt förhållande. Det vore utan tvifvel oegentligt att påstå att den nuvarande kung Kristian är att på grund af den påfallande styrka, hvarmed tonvigten hvilar på dynastiens moder, betrakta blott såsom en genom ett protokoll eller, om man så vill, genom en omröstning åvägabragt inledomg till dynastien; ty han är faktiskt och med full makt och myndighet konung. Lika litet kan han af nyssnämnda anledning anses såsom en mellan Fredrik VIL och den egentliga dynastien inskjuten parentes. Sådana yttranden höras emellertid stundom, men äro i lika mån oegentliga och opassande, och i alla händelser betydelselösa. Deremot bekläder han tronen med möjligheter för ögat, hvilka sällan träda en furste tillmötes. Wilhelm III af Oranien är den ende som, så vidt jag vet, befunnit sig i en något så när dylik ställning. Om konungens söner dö utan manlig afkomma, så är dermed gläcksburgska dynastien utslocknad, alldenstund blott de i äktenskap med prinsessan Luise födda söner äro arfsberättigade. Om drottningen dör och Kristian IX måhända invlåter sig i ett nytt äktenskap, vore det ock med den mest ebenbirtige? fullblodsprinsessa i hela verlden, så få sönerna af ett sådant äktenskap ej större rätt till danska kronan, än den ringaste bondes söner. Utisådant fall, som förmodligen ej skall inträffa, tillkommer det konungen att förelägga stormakterna ett nytt arfföljdsförslag; men denna rätt erbjuder emellertid endast en möjlighet. För öfrigt lärer ela frågan svårligen få ni gon praktisk betydelse. Sedan England utfört the glorious revolution, öfverdrogs genom parlamentsakten af 16 Febr. 1689 kronan åt Maria och Wilhelm med successionsrätt för den förras syster Anna, om Maria och Wilhelm doge utan barn. Alla statsakter skulle undertecknas: Maria och Wilhelm, men han dock ensam styra regeringsärendena. Han var ock, på grund af sina stora personliga egenskaper som statsman och krigare och på grund afsitt stora namn såsom den europeiska frihetens räddare, den verklige, obestridde herrskaren, och den ädla Maria, främmande som hon var för partiränker, egoism och äregirighet, riktade alltid sin uppmärksamhet uteslutande på sin gemåls husliga lycka, och låtsade aldrig om, att hon — om än blott till formen — var den främste. Likväl stöta vi här på den psykologiska märkvärdigheten, att den store Wilhelm i en följd af år led af er obetvingelig melankoli, härrörande blott från tanken på att hans gemål i viss mening var honom öfverordnad, och att hans barn i et nytt, för öfrig visserligen icke sannolikt, äk tenskap skulle vara oberättigade till tronen. till hvilken de ej från honom kunde här leda någon rätt. I många år bar han tyst denna smärta, tills drottningens själasörjare omsider mottog hans bekännelse derom och röjde den för drottningen, som strax föll till sin gemåls fötter och besvor honom at föreslå en parlamentsakt, hvarigenom för hållandena ordnades efter hans vilja. Detta afslog han, men nu kände han sig lugn, då det ej var den yttre ställningen till verlden. utan endast förhållnnadet till drottningen, som oroat hans eljest så stora själ. Vi kunne med bestämdhet antaga att Kristian IX, hvar: ställning dock har en ej ringa likhet mec den här skildrade, aldrig upplefvat en end: melankolisk timme såsom konung, make oct fader — en sinnesro, som endast kan ha sir källa i en äkta filosofisk verldsåskådning häri visar han sig sålunda som den stort Oraniens öfverman och närmar sig den krönte filosofen Marcus Aurelius Autonius med hänsyn till moralitet, resignation och försa kelse. Derpä kan mycket byggas.