velaktigt må erkännas att fel, stora fel, blifvit begångna; men hvarje parti, alla ministårerna ha sin andel i dessa fel. Alldeles oberättigadt är det att hvälfva alla dessa fel på konungen och att konstruera en honom och dynastien allena drabbande blodskuld; de som önska en förändring i den nuvarande statstillvaron ega ej rätt att på den konung, i hvilken denna tillvaro är personifierad, sammanhopa allt det förhatliga som ligger i sjelfva tillståndet. Tänker man sig i Kristian IX:s ställe, ledes man lätt att tro, att det gifves omständigheter, som locka alla en menniskas rörelser i en sådan snara, att hon, hvarthän hon sig vänder, måste gå sina dygders eller sina fels tillskickelser till mötes. Visst är, att situationen är farlig och väl egnad att framkalla fruktan hos hvar och en, som kan se och vågar tänka öfver hvad han ser. Dynastien är ej omtyckt; verkliga förhållandet är, enligt min mening, att folkets stora massa med likgiltighet betraktar dess öde, ovillig att lyfta en hand för eller mot densamma. Hofkretsen och dess temligen löjliga filialer, isynnerhet den grundkomiska Augustiföreningen, äro dåliga stöd. Höra vi icke dessutom hvarje dag halft hotande utlåtelser, och framdrages icke idkeligen i enskilda kretsar och offentligt, i tal och skrift, allt som kan tjena till att bilda en opinion, hvilken under vissa eventualiteter kan begagnas för att verkställa en ?Udlösning?, Udkjöben?, Udapanageren?, med ett ord — en dynastiförändring. När mot slika yttranden invändes, att det dock vore alldeles abnormt att vilja aflägsna en dynasti, som på lagligt sätt föreslagits af regeringen och utkorats af folkes lagliga, valde representanter med stormakternas samtycke, så blir svaret omtrent så lydande: att landet måste ur den nuvarande belägenhet, äfven om man derför nödgas använda ubnorma medel; att det vore vanvettigt att anse folket till evig tid bundet deraf, att folkrepresentationen 1853 gick åstad och antog en oss injuria temporum till hälften påtvungen prins; att en dynastiförändring kan försiggå lika lagligt och med samma nödvändighet, som en författningsförändring; att stormakternas bifall till arfsföljden ej är någon garanti för dynastien; att garantier ingenting betyda, såsom Danmark två gånger erfarit; att ett krig på grund af en dynastiförändring är otänkbart; att gläcksburgarne måste anses såsom ett evinnerligt hinder mot en sann sammanslutning med de två nordiska brödrarikena, hvilken efter all mensklig beräkning är den nda väg, hvarpå vi kunna uppnå en någorlunda tryggad nationel oafhängighet, och hvilken man derföre måste af all makt vilja och betrakta såsom hufvudsak, innan till oss ljuder ett trop tard; 0. 8. V. Om dessa tankar vinna anklang och slå rot hos folket, då synes dynastiens ställning tvifvelaktig. Och om folkets hittills lyssnande öra och villiga hjerta vända sig bort från den nordiska enhetsidens förespråkare, emedan det lyckas regeringen att föra riket in i mera betryggande och fördelaktiga förbindelser, då är skandinavismen möjligen undanskjuten. Hvad man bör välja, står ännu oklart för mig — ty mina tankar ha bittills gått i allt annat än politisk riktning; men visserligen måste ett val göras mellan en nordisk enhet. och den gläcksburgska dynastien, så visst som en försoning och förening mellan två hittills så principielt motsatta begrepp måste anses för en omöjlighet. Enhvar af eder, mine herrar? — yttrade Monrad i en politisk föreläsning på universitetet för väl 25 år sedan — ?enhvar af eder har säkerligen haft ögonblick i lifvet, då det gällde att göra sitt val. Som det går den enskilde, så går det ock folken. Stundom träder verldshistorien fram till ett folk och säger: Nu har ögonblicket kommit, dä du skall välja; — välj! Ve då det folk, som ej väljer det rätta! Men framför allt ve det folk, som svarar: gå bort, historia, med din fråga, jag har ej tid att välja. Från ett sådart folk skall historien bortvända sitt anlete, och det skall blifva ett lik; men der åtelen är, der församla sig örnarne.? Till slut må det tillåtas mig att framdraga en alldeles särskild omständighet, hvarpå man hittills näppeligen tillräckligt gifvit akt, ej ens i Danmark, ehuru den kan få stor praktisk betydelse, och åtminstone erbjuder anledning att skärskåda ett, som mig synes, ej ointressant psykologiskt fen omen. Genom 1853 års arfföljdslag förklarades, såsom i d t föregående är anfördt, prins Kristian af Gläcksburg och hans manliga arfoingar i hans äktenskap med prinsessan Luise för tronarfvingar till den odelade (Psamlede?, är arflagens uttryck) danska monarkien. Den nu inför rätta varande frågan: om en undersökning af arfsföljdens giltighet, sedan sjelfva arfvets objekt ej längre existerar, må anses tillåtlig eller icke; lemnar jag härvid så mycket hellre å sido, som domstolens utslag kan väntas hvarje dag. Jag vill endast framhålla sjelfva arfföljdslagen och dertill hörande statsakter. Dessa inskärpa på det eftertryckligaste, att den nuvarande konungens söner böra noga draga sig till minnes, att de ha blott sin moder, ej sin fader, att tacka för sin arfsrätt. Så förhåller det sig verkligen också. Påminnelsen synes dock vara en onödig hårdhet mot fadern. Men då prinsen veterligen aldrig protesterat mot en så besynnerlig NEN PED SEAN EA REA ER EN EE SEEN mo arm FF oo oo 2 IL Loet 2 MAA 2