AUUUVv Svel, MC UERTattandaec tccKeN SaKNas åtminstone ej. Vältaliga röster ha höjt sig, manande att efter segern? med kraft öch ifver begagna, hvad man vunnit; men föga har man märkt, att de ropande fått något annat svar, än återljudet åf sina egna ord. Det första försöket, efter den nya riksdagsordningens antagande, att ikommunalrepresentationen låta penningens rättigheter lemna en smula plats åt menniskans, qväfdes af denna till ordspråk vordna tröghet som — orkar cen ingenting annat — dock alltid bar kraft nog att uttala sitt: korsfäst öfver reformernas ändlösa bråk. Man ville ett ögonblick värdigt fira representationsreformen genom en subskription för upprättande af en högskola i landets hufvudstad; men de, som togö denna nationella tåcksamhötsbetygelse om händ, lära ej ha kännt sina landsmäns sinnesart, eller ock torde hända, att deras egen hänförelse dog ännusnabbare än den föddes; det blef således — efter hvad det vill synas — blott en vacker plan öch ingenting annat. Företåg, som så långt tillbaka i tiden, sorn för ett år scdan, gjorde 088 varma om hjertat — såsom fallet var med den i årtionden såsom högst nödig och nyttig, omtalade titalsreformen — dem äro vi nästan lärdiga att betrakta såsom urminnes, OCa vi uppföra dem på de svikoa illusiorernas långa räkning, med ett löje öfver våra misslyckade ansträngningar. Aled Samuel Johnson, då han på gamla dagar tänkte tillbaka på sin ungdoms käfleksdröm, egna vi åt dessa vackra ideer, som hetsigheten. gaf lif åt men trögheten qväfde i födseln, en lätt suck och ett till hälften ömt, till hälften skämtsamt: pretty credturel Så synes det ännu på ytan. Om vi misstaga oss, skall visa sig, om ej förr, vid de i sommar förestående valen till den nya Tiksdagen. Vi skola då erfara, både hvilka stora samhällsfrågor nationen i främsta rummet väntar att se förda sib lösning till mötes under den närmaste framtiden, samt huru bon uppskattar vigten af de val, som tvifvelsutan skola för längre tid, än en valperiod, väsentligen bestämma karakteren och riktningen af den nya representationens verksamhet. Situationen under sistl. månad kan föröfrigt betecknas såsom en öredig blandning och orolig vexling at hvarandra korsande farhågor och förhoppningar. I första rummet hade, med den växande vären, förhoppningarne växt att rikets ständer måtte vara betänkta på sin snara hädanfärd; men riksförsamlingen, som tyckes befinna sig. efter omständigheterna väl?, fortfar att elakt gäcka dessa brinnande önskningar. Främst bland farhågorna åter intager oron för boskapspesten sin plats; för att bereda den hotande fienden en operationsbas, anordnar man en kreatursexposition midt i högsommaren. Det deltagande, hvarmed man följt detaljerna af den stilla och varligt mot sitt slut skridande, sista ständsriksdagens förhandlingar, har ej varit synnerligen ihärdigt; det har blott ryckvis flammat upp en eller, ennan gång. I detta afbrott i likgiltigheten söka vi en fingervisnivg för valet af de rikedagsfrågor, om hvilka denna öfversigt bör erinra. Tullstriden bar erbjudit en vigtig lärdom och en kraftig maning; den förra lyder så, att i vått land den nationalekonomiska vetenskapens grundsanningar ännu äro fjerran från att hafva inträngt ens i de mera bildades föreställningssätt; och den sednare riktar sig till fribandelns anhängare med en påminnelse, att man aldrig skall kunna känna sig tryggad mot ei för hela vårt närivgslif farlig reaktion, så länge ej vännerna af arbetets och bytets frihet, förena sig till omfattande och kraftiga bemödanden — en ägitatioh, om man så vill — att bland folket sprida sunda åsigter om den ekonomiska verksamhetens natur och lagar. För att varaktigt besegra de protektionistiska villfarelserna och deras förfäktare, gäller det framför allt att öfvertyga de sednare om, att de illa förstått sina egna intressen; det var på detta sätt den engelska ligan mot spanmålslagarne slutligen vann sin lysande, verldshistoriska seger. Kampen om tullbetänkandet var — man sökte knappt dölja det — ej blott, hvad de orden antyda, utan ock en kamp mellan två politiska partier, etb som nyss segrat och ett som ännu känner nederlagets smärta; man kan väl önska, men föga hoppas, att ej på detta sätt för sjelfva saken främmande syften skola inblanda sig i afgörandet af fäderneslandets angelägenheter. Kulminerande i debatten om slutstrofen i bevillningsutskottets betänkande, blef isynnerhet hos ridderskapet oeh adeln det sista vapenbraket mycket effektfullt; och derför här man friherre Klinckowström att tacka. Förmodligen med ledning och föredöme af doktor Richardsons vigtiga sanitära upptäckt, som nyligen varit i tidningarne omtalad, uppträdde friherren såsom spray-producer eller råfraichisseur för att frambringa en tillfällig ?anesthesi? mot de vådliga intryc ken af Sverges och Iogikens grundlagar, som hr finånsministern och de med honom liktänkande med mycken styrka åberopat. Men experimentet misslyckades vid denna första förevisning, och konstnären skördade begabberi i stället för applåder. et sakrika och bevisande anförande om vår utrikes politik, hvarmed debatten om dechargebetänkandet öppnades på riddarhuset, bemöttes i början af h. exe. utrikesministern med en tystnad, hvars vältalighet Rone äfven hahs varmaste försvarare litet örlägna. Förlägenheten minskades ej, vare sig då grefve Hamilton förklarade sig af sin pligt ålågd att tiga, eller då koönstitutionsutskottets ordförande påpekade de olika motiverna till ätskottsledamöternas samstämmande beslut att i tysthet begrafva regeringens danska politik, samt halft bedjande sökte vända ståndets uppmärksamhet från det obenagliga ämnet, eller då den upplysningen meddelades att vederbörande vädjat till utskottets öfverseende tystlåtenhet, eller ens när utrikesministeröå fann sig nödsakad att ej längre lemna de interpellationer, som till honom riktades, obesvarade. Ty hans excellens inskränkte sig till en omskrifnivg