gärd, mot hvilken ej mindre än 5000 persöner afgåfvo en lifl:g protest, har allmänheten redan haft tillräcklig tid att lära känna och bedöma. Att här vidröra dem, skulle föra oss utom gränserna för vårt föresatta ämne. Återvändom då till mr Martin-Paschoud. Lika utmärkt vältalare som skriftställare intager han ett obestridt framstående rum inom den vördnadsvärda kretsen af evangeliets förkunnare. För 40 år sedan invigdes han till prestembetet, men såg sig redan 1846 för vacklande helsa föranledd att begagna tjenstledighet, eller, då ban tjenstgjorde, hafva en s. k. suffragant? till biträde vid predikandet, hvaremot han sjelf skötte de öfriga pastorsgöromålen. Den sednast och längst tjenstgörande bland dessa hafva vi redan omnämnt, och äfven påmint om den behandling, hvarför han från de maktegandes sida blef föremål. Mr Martin-Paschoud, mot sitt medgifvande beröfvad sitt biträde, fann ej förenligt med sitt samvete att i ersättning mottaga det, som erbjöds honom från den ortodoxa sidan, utan underkastade sig hellre att sjelf öfvertaga hela tjenstebefattningen och således äfven predikandet, hvilket han ock med största framgång sjelf förrättat, någon gång, i likhet med embetsbröderna, och ej annorlunda än med dem varit fallet, nödsakad att låta förbigå sig i predikoturen. Conseil presbyteral som i allt detta påstår sig finna en oppositionsyttring mot dess maktfullkomlighet och med all gewalt vill välta undan förargelsekl:ppan, har påfunvit en särdeles expeditif utväg i sitt afkunnande formliga beslut att, utan hans medgifvande, än mindre begäran, försätta mr Martin-Paschoud på reträtt med indragning aj en del af lönen, ett beslut, hvari konsistorium genom sin ratifikation gjort sig solidariskt ansvarigt. De bäda auktoriteterna ha olyckligtvis dervid stött på ett litet hinder, hvars kringgående dock synes blifva svårare än man lärer hafva föreställt sig. Hittills och fortfarande äro nemligen, ej blott på grund af praxis, men, hvad mer är, på grund af lag, och sem det vill synas välbetänkt lag, pastorerna enligt hvad längre fram skall visas, inamovibla. Men för utomordentliga fall, så lyder vederbörandes förklaring af sitt handlingssätt, påfordras undantagsåtgärder. En så egendomlig motivering skulle ej förvåna, om den härrörde från Loyolas söner. Använd af Calvins, väcker den både smärta och förundran. Vi skola nedanför se i hvad mån lagens handbafvare äro sinnade att godkänna den. Konsistoriet förklarar vidare åtgärden mindre afse att straffa föremålet för en öppen akt af rebellion, än att i hans eget intresse skona honom för en kanske lifsfarlig ansträngning! Mot beslutet protesterar emellertid på det kraftigaste sjelfva föremålet för denna omtanke, som tilltror sig nog erfarenhet att sjelf bedöma när tidpunkten är inne att med fredadt sinne draga sig tillbaka. Deremot reser sig vidare som en man hela den icke ortodoxa delen af församlingen, och slutligen hafva närmare 300 pastorer från de mest skilda delar af riket, och utan afseende på olikhet i åsigter, u.i bref till justitieministern i energiska ordalag protesterat mot en åtgärd, som de anse vara godtycklig och egnad att undergräfva deras embetes värdighet, anseende och oberoende, hvilka icke böra prisgifvas åt meningen för dagen inom en auktoritet, som oupphörligt vexlar till sin sammansättning. Gent emot denna påtryckning af allmänna opinionen fasthåller konsistoriet orubbligt sitt beslut, och gent emot detta fortfar Tar Martin-Paschoud att predika, och dertill för öfverfyldt hus och med den uppbyggligaste framgång. Se här hvad som utgör förklaringen på detta fenomen: Den formella sidan af saken är nemligen tillsvidare afgjord. Äfven här har, som ofta är fallet, en tertius interveniens uppträdt, som med lagens svärd afhuggit den gordiska knuten. Den juridiska olagligheten i det öfverklagade förfarandet ädagalägges tillräckligt af en, med anledniog af det timade, till konsistoriet, från justitieoch kultusministern, mr Baroche, aflåten skrifvelse, hvari han, stödjande sig på gällande lag ), säger sig först med dokumenterna i hand kunna föreställa sig att konsistoriet ansett sig böra stanna vid ett beslut likt det ifrågavarande. Under så betänkliga förhållanden?, tillfogar ministern, Panser jag mig böra uppmana konsistoriet att afstå från ett beslut utgående på att bestrida statschefen sin rätt att pröfva skälen för en påstors afgång från sitt embete.? terstår då den moraliska synpunkten af saken. I detta hänseende tilltro vi oss ej att upptaga alla skälen; å hvardera sidan at den enas skäl hafva vi redan halt tillfälle omnämna: den påstådda olägenheten för ) Den af ministern åberopade ännu gällande lagen af den 18 Germinal, år X, innehåller i detta fall: ?Pastorer kunna ej afsättas med med mindre att skälen dertill underställas regeringen, som godkänner eller förkastar dem och som icke tillåter att dessa embetsmän Aa HA för fll Af ARKA