RR BD TN EDTA W ALAT UV OM SAPA et Sohismen inom reformerta kyrkan. (Korrespondensartikel från Paris.) La force cest ce qui est le plus prås de Pimpuissance. Lacordaire. Något som här i Paris på sednare tider oalvändt tilldrager sig allvarliga sinnens: uppmärksamhet, är schismen i den reformerta försemlingen, der splittringen mellan ortodoxe och liberale med hvarje dag blir allt större. Det behöfver knappt sägas, att detta både inom och utom kyrkan gör det pinsammaste intryck, ehuru det är antagligt, att obehaget hos ultramontanerna ej är fritt från blandning med andra känslor. Den skiljaktighet i uppfattning, som utmärker båda parterna, är också i sjelfva verket så stor att någon sammanjemkning ej är tänkbar, förr än tiden och eftersinnandet af det gemensamma intresset hunnit leda till eftergift å den sida, der sådan bör ske. Antingen, eller, så gestaltar sig för närvarande den fråga, som striden gäller; och ingen tänkande, derest ej han vill skäligen anses för fullkomligt likgiltig, lärer kunna undgå att göra sitt val mellan de båda alternativerna, ungefär på samma sätt som i forntiden en bolitisk maxim kallade den medborgare feg som i samhällstvister ej bekände sig till endera partiet. Får man, så är frågans lydelse, i sin högsta angelägenhet tillerkänna sig sjelf någon pröfningsrätt? Får man antaga det ena och förkasta det andra, i den mån det förra öfverensstämmer med och det sednare strider emot förnuftet, denna gåfva, som 088 alla blifvit beskärd och mest närmar oss till gifvaren. Och när, under det rastlösa och oroliga sträfvandet, man ändtligen hinner till en sann och lefvande tro, får då denna fortfarande ledas och stärkas af tanke och öfvertygelse, eller skall den stöpas in uti uppstönga dogmer med alla deras detaljer eller tillsatser, på samma sätt som smältgodset lydigt tyler formen ända in i dess finaste vinklar och vrår? På dessa frågor blifva de här ifrågavarande båda partiernas svar fullkomligt motsatta. I allmänhet är man i andligt hänseende alltför ofta böjd att förblanda begreppen liberal och rationalist. Är då den förre verkligen det sednare? Visserligen ej. Hans pröfning omfattar blott det för förnuftet af en högre vilja utstakade område. Utom detta, d. v. s. vid den gräns, öfver hvilken det ej förmår lyfta sig, och der hvarje sökande förlorar sig i det oändliga och blott skulie hafva tviflet till följd, der förfelar det sublima ej att äfveu hos honom taga ut sin rätt. Och vi skulle storligen misstaga oss om ej hos honom läran om försonaren utgör den säkraste och bästa tröst, då den få samma gång blir den hvilopunkt, der an älskar att med tillförsigt hvila sitt trötta och ansträngda hufvud. Och om han förnekade trälsarens gudomliga natur och deraf beroende nådelära, om han med Renan ansåge honom för en blott menniska, hvarför då så ibärdigt hålla fast vid Kristi kyrka och församling! Att vara fri tänkare är långt ifrån hvad man kallar fritänkare ! En bliek på det sätt, hvarpå reformerta kyrkans angelägenheter handhafvas, torde blifva den lämpligaste utgångspunkten vid bemödandet att opartiskt framställa den till dragelse, som framkallat en så omätlig sensation både inom och utom församlingen; vi mena försöket att skilja den på talangens, karakterens och hjertats vägnar lika aktningsvärde pastorn, M. Martin-Paschoud mot dess egen vilja från utöfvandet af prestembetet. Ledningen af kyrkaus angelägenheter ligger, under konsistorii kontroll, i händerna å det 8. k. Conseil presbyterial, hvars medemmar utses genom församlingens val och för närvarande till flertalet utgöres af ortodoxa, som intaga sina platser på grund af en ytterst ringa röstmajoritet, den der, hvad betänkligare är, af motpartiet påstås vara tillkommen genom vissa egendomliga omröstningsmanövrer och således i sjelfva verket mindre än ingen, en omständighet föga egnad att höja den auktoritet de utöfva, och förhatlig i samma män detta utöfvande sker utan fästadt afseende på den öfvervunna men dock betydliga minoritetens behof, åsigter och önskningar. Hvad konsistorium beträffar, som utgöres af pastorer, räknar det likaledes med undantag af ett ringa fåtal, idel ortodoxa ledamöter. En af de sednaste och för de liberala mest sårande yttriogarne af dessa förenade myndigheter, och som dessutom, enligt hvad längre fram skall visas, eger samband med närvarande fråga, bestod uti att beröfva samme mr Martin-Paschoud dess biträde, suffragant, den store andlige vältalaren Athanase Coquerel fils, kring hvilken, jemte dess åldrige, men till själen oförsvagade fader, äfvensom mr MartinPaschoud sjelf och ännu några andra af de talrika liberala församlingsmedlemmarne, hvaraf ensamt de röstandes antal uppgår till 1300, med varm öfvertygelse sluta sig. De grunder, med stöd hvaraf det lyckades att aflägsna den förstnämnde från utöfvandet af hans med verldsbekant framgång utöfvade predikoverksamhet, en åt