skulle, vidtaga någon åtgärd för att förhindra ut förseln, så skulle den ändå inskränkas af sig sjel i förhållande till de hinder, som blifvit lagd mot införseln. Den: utländska spanmål, ma stängt ute från våra hamnar, gkulle derigenor ej försvinna, den skulle flöda in på den allmänn marknaden, och der täflta med vår. Om vi köpa den, skola England och Belgien göra de och i samma grad minska eferträgan på våi vars Då sjelfva Ryssland säljer säd till oss, köper de andra varor af oss, och skulle om vi förskansad oss emot dess produkter, äfven göra det moa våra. Vi skulle då endast hafva vunnit det då liga rykte, som hvarje egoistisk beräkning med för, isynnerhet då frågan rör lifsförnödenhete: utan att dermed hafva erhållit något annat. In försel och utförsel äro solidariska ; den som rör vi den ena, rör också vid den andra. Äfven vi förordade en gång en fri tull påspan mål, men lemnade vi dervid alldeles ur sigte al tanka på förbud eller skydd, utan sökte de blott en fiskalisk tull, så låg att den ej skull utgöra något verkligt hinder för införseln, e heller rättfärdiga något band på utförseln, oci som kunde qvarstå äfven i dyr tid derföre at dermed endast en omärklig börda lades på kon sumenten. Vi gjorde det dock endast derför, at statsinkomsten snsågs komma att minskas mer 100 mill. fres genom de tullnedsättningar egon beslötos år 1860, att staten behöfde denna in komst, och att vi då ansågo rättvist att de främ mande produkterna genom någon billig afgif bi irogo dertill i samma mån som de inländska Vi trodde att en tull af 1 fres per hect:a, mot svarande ungefär 5 proc. af varans värde, der till skulle vara lämplig, men gillades ej denne vår åsigt. Man får likväl aldrig dölja för sig, att hvar ken en fiskalisk tull af 5 proc., eller en högre s. k. skyddstull, ej heller en rörlig skala, ja ej en gång ett absolut införselförbud, förmå hindra, att spanmålen faller i pris när ölverflöd derå förefinnes. Frihet i handeln verkar krafti gare än alla andra systemer till att närma -prisen till hvarandra, och är äfven denna inverkan begränsad. Man måste foga sig deri, och om än producenterna vända sig till regeringen. för att begära hvad som är rättvist och billigt, så måste de ändå alltid främst försvara sig sjelfva. Så snart man ser att produkten af en industri faller så i pris, att den ej längre ersätter tillverkningskostnaden, måste fabrikationen. deraf inskränkas till dess att ett stigande pris å varan medgifver dess återupptagande. — Landbruksindustrien är ej mer än någon annan skyddad emot en sådan nödvändighet. Må då de jordbrukare, som klaga öfver att de producera med ren förlust, inskränka sin produktion, som hvarje annan fabrikant skulle göra det i deras ställping, och Jr behöfva då ej någons hjelp föratt erhålla ett högre pris. Detta mycket enkla råd, som innehåller den praktiska lösningen ap frä and gån, upptages ganska illa af de fle dem, och skulle det visserligen wara re, om något annat råd kunde gifvas. Men om ej nå got medel finnes att höja priset på s då för ort öfverflöd deraf finnes, så måste man väl foga sig i att i brist på andra bjelpmedel tillgripa detta. Mänga låtsa tro att den som råder dem att inskränka sin sädesproduktion begär stt de skulle helt och hållet upphöra dermed. Detta är en öfverdrift. Sädesproduktionen i vårt land bar under de sednare 50 åren fördubblats. Om den nu skulle sig vara större än behofvet, in man så mycket hellre återgå något deri, då denna tillökning ofta vunnits på bekostnad af envan j mindre nyttig kuitur. Om man ökat esodlingen på bekostnad af foderväxtkultun, har man haft orätt. Må man åter utvidga en sednare, och båda skola vinna derpå. Till följd af stor dödlighet bland djuren har färehs antal inom hela Frankrike minskats med femtedel. Genom potatessjukan har tal nedgätt lika betydligt ästantalet ir detsamma, men har a t af hornboskap nnolikt äfven minskats i de södra departemenerna. Man kan lätt fatta orsaken, hvarföre en jandtman utan kapital föredrager kulturen af säd framför den af foderväxter: den är lättare, säk are och upptar en kortare tid af året, under det itt uppfödandet af djur är förenadt med svårigeter. tidsutdrägt och risk, hvarigenom de flesta andibrukare sakna mod dertill, äfven med nuvarande höga pris kött. Det verkliga framåtskridandet, det ständiga och uthållande, erhålles lock endast till detta pris. Då man begär, att landbrukarne skola ifrån len ena dagen till den andra ändra hela sitt vällssystem, så beklaga de sig med skäl, enär n sådan förändring fordrar ansträngningar och raf ej alla äro mäktiga. Värt landtoruk har behöft trefjerdedels århundrade för att ördubbla sin produktion. Det kan visserligen ramgå fortare hädanefter, men under vilkor. om ej alltid kunna ernås. Det gör bäst i atv ta sig efter omständigheterna, utan tvära och adikala omkastningar liksom utan att vidhålla n blind och envis slentrian. Alla Jandtmän unna så något mindre säd och något mera foerväxtfrön, utan att derföre helt och hållet omtörta sitt hushällningssätt.