Reawnur, Tournefort, Guettard, m. fl., hvilk: alla varit hans motståndare. Det var natur ligtvis polypens frivilliga rörelse, som här ga utslaget. Sedan har den röda korallen ofta blifvit un dersökt, så att dess yttre och inre struktur länge varit någorlunda bekant; och flera andra arte af koraller och polyper, hvilka varit lättare åt komliga, ha lemnat goda upplysningar om hvar andras byggnad. Dessa undersökningar kunna nästan endas göras genom biträde af dem, som bedrifva ko rallfiske i stort. Korallen växer väl på somligs ställen vid blott ett djup af vid pass 347alnar (eller omkring 3 å 4 gånger detta rummets höjd; men detta är ej allmänt; det är t. o. m. obe: kant för de flesta korallfiskare, som måste upp hemta korallen från det flera gånger större djup, hvarest han vanligen förekommer, neml från 30—100 famnars djup. Denna upphemtning eller uppfiskning sker ge nom stora nät, bundna af nära fingertjockt, gan ska löst tvinnadt garn, med stora maskor. Dessc nät hoprullas löst och bindas, flera tillhopa, vic de 4 armarne af ett stort träkors, som släpas med en kabel efter båten bland klipporna. Här komma näten under segligen eller den forcerade rodden, in mellan klippornas afsatser, då alla spetsiga och greniga föremål fastna i garnet, lösrye kas och följa med. Ofta fastnar hela apparaten, så att vindspel måste begagnas för att få den lös, då stundom hela stenblock, af ända till centners tyngd lösryckas från klippan och medfölja. Då fängst-apparaten inhalas och vittjas är garnet fullt af korallgrenar och snäckor samt hafsväxter och djur af mångfaldiga slag, hvilka afplockas och sorteras. Här vore alltså ett rikt fält för en naturforskare att vara med om; men tillfälle dertill kan endast med stor svårighet erhållas. Korällbåtarnes patroner eller kaptener äro de enda personer som känna ko: rallbankarne, eller refven, hvilka alltid ligga ute i öppna hafvet, :jupt under ytan, så att de ej synas. Hvarje patron känner vissa bankar, och söker stundom efter nya; men om han känner eller finner en som är gifvande, så aktar han sig noga för att omtala dess läge, emedan andra korallfiskare då snart skulle infinna sig der och bortsopa korallerna. Alla dessa patroner äro således högst obenägna för att ge nägon slags upplysning samt för att ha med sig mnaturforskare eller annat obehörigt folk, som skulle kunna förråda deras hemlighet. Deras medhjelpare vid arbetet äro lejdt arbetsfolk, som äro alltför litet kunniga och alltför litet sjömän, för att vara farliga i detta hänseende. Det synes häraf, att lefvande korallgrenar för en under längre tid fortsatt undersökning, ej äro lätta att skaffa sig. Men äfven ifall man får dem, så fordras mycken omsorg för att hålla dem lefvande och friska under flera dagars tid hvilket måste ske genom flitigt ombyte af rent och friskt hafsvatten, med behörig försigtighet, samt genom bibehållande af så mycken svalka som möjligt. Ty ehuru korallen endast finnes i ett varmt klimat, så vantrifves han och dör af jumt eller icke friskt vatten och undviker solskenet. Han växer derföre endast på ett större ljup.och blott under klipporna, på deras mot bottnen vända ytor. (Mian måste härvid ihågkomma, att Medelhafvets korallklippor eller bankar bestå af kalkeller sandsten, skiffer o. d., och således äro mycket olika med våra rundade, öga söndersplittrade gråstensberg ) Marsigli de redan iakttagit detta korallens sätt att xa, men sednare förf. ha motsagt honom. Nu nar Lacaze-Duthiers fullkomligt bekräftat förnållandet. Denne har, under sina långvariga mödanden, lyckats att öfvervinna de nyssmnda svårigheterna och derigenom kunnat i gZ grad komplettera kännedomen om både den la korallens och flera andra närslägtade djurs naturalhistoria, isynnerhet i de hänseenden, som örut voro minst bekaata: fortplantningen och ndividens utveckling. Korallgrenarne eller stammarne bestå, såsom väl bekant är, af vanlig kolsyrad kalk med obeydliga tillsatser och äro trinda, men, långsåt iela ytan, tätt, men utmärkt rfeguliert och vaccert, finstrimmiga af intryckta refflor. De äro fverallt beklädda af en temligen tjock, mjuk md eller bark, som är en lefvande, ehuru ej örlig, massa och som utgör en hufvudsaklig del if korailen, enär det är den som tillväxer och nuti sig afsätter kalkmassan och hvaruti polyerna bildas. Denna bark. är röd, liksom den nre stenmassan eller stammen, och denna färg ippkommer i båda delarne af mikroskopiskt små, ätt liggande kalkkorn, som ha en mångvinklig, nen ganska regulier form. Dylika gryn finnasi lla korall-arter, men uti olika arter ha de olika orm, som är så bestämd, att man derpå kan genkänna hvilken art de tillhört, samt dessutom lika färs. Författaren anser deras röda färg 108 den äkta korallen förorsakad af en ringa ernhalt. Denna koralls bark innehåller desstom ett stort antal kärl eller ådror, hvaruti en ästan klar vätska cirkulerar. De största af jessa ådror ligga i ett enkelt lag, tätt in på alkstammen och tätt intill hvarandra, långsåt renen; och det är desså, som förororsaka de yssnämnda fina refflorna eller intrycken i kalktammens yta. Sinsemellan förenas de här och er genom små tvärgrenar. Hela den öfriga nassan af barken är tätt genomväfd af andra, rycket finare kärl, som utgå från de större kären och löpa tillhopa såsom ett irreguliert nät. Uti denna bark bildas och utväxa polyperna, ngefär så, som de knoppar, hvilka ofta utväxa å trädens bark. På korallgrenens yta visar sig olypen först såsom en ytterst liten knöl, som nart blir hvit och antager hela den yttre och nre form, som tillhör en polyp. Denne består f en trind, cylindrisk kropp, i hvars öfre ända munnen öppnar sig, omgifven af 8 något platide, längre armar eller tentakler; alltsammans f mjölkhvit färg. En fullvuxen, utsträckt poyp kan ha inemot ! tums höjd i kroppen, och rmarne äro ungefär lika långa. Dessa ha i vardera sidokanten 16 till 20 korta, mjuka amtänder; och då de utbredas, såsom vanligen ker då korallen står i lugnt vatten, liknar hela olypen en liten hvit, 8-bladig blomma, som geom sin fina och reguliera bildning samt geom sin hvita färg på den klart röda grenen, viar en utmärkt skön anblick. Polypens kropp tgöres af en cellulös hud, som på inre ytan har inmertrådar och utåt är beklädd al en tunn, ;mligen fast och ytterst fincellig ytterhud. Inga uskeltrådar ha kunnat upptäckas, oaktadt de emligen kraftiga rörelser, som det lilla djuret isar. Då det oroas indrager det sig genast, varvid tentaklarne vändas ut och in, ty de äro våliga såsom fingrarne på en handske. Efter ågon tid kommer polypen åter fram och utbreer sig såsom förut, ifall vattnet är rent och hoom behagligt. Hela den hudartade kroppen är en omedelbar yrtsättning af grenens bark och är på sin rot id liksom den, emedan han der innehåller såana små röda korn, som de, hvilka rödfärga arken; men dessa upphöra vid en bestämd räns, som i åtta små rundade vinklar omgifver SEEM ISAR AEN AES AASE EEE