Så se vi en form af boken då mycket utbredd sedermera fick den sin moderna gestalt i Italien den visar sig mycket sednare i Schweiz och än nu mera i det vestra Europa; i Normandie, Bri tannien och Holland saknas den före romarna tid, i Danmark är den okänd i stenåldern — men i alla dessa länder utgör den nu en af skogar nas vigtigaste och skönaste beståndsdelar. Den omständighet, att denna miocena Flor: visar oss talrika arter, hvartill man nu ej åter finner analoga former i Europa, utan i Amerik: och Japan, ådagalägger, hvilka mäktiga förän dringar försiggåtti jordens vegetation; der hvares slägtena förblifvit desamma, ha arterma skifta utseende; och så har jordens yta under olika pe rioder af sin omdaning ombytt den klädnad, som växternas rike lemnat densamma; så hafva dessa omgestaltningar ett inre fortgående sammanhang ehuru det för alltid torde bli oss omöjligt ati säga huruvida växtformernas förändringar för sigenet långsamt, genom århundradena, eller dertill behöft mera plötsliga revolutioner, hvareftes de länge bibehållit sin pregel. Och likasom vi veta nästan intet härom, så känna vi föga de inre orsakerna till de olikheter i växternas former och förekomst på jordens je som vi för det närvarande iakttaga. Det har visserligen i detta århundrade uppstått en särskild gren af den botaniska vetenskapen, den så kallade växtgeografien, som har till uppgift att lemna förklaringar öfver dessa förhållanden. En mängd rön öfver klimatets, ljusets, markens och andra ämnens skiftningar på olika delar af jorden hafva visserligen blifvit samlade och satta i samband med företeelserna inom växtriket, och under det förflutna året har Hoffman i Giessen lemnat ett omfattande arbete, rikt på speciella uppgifter och iakttagelser af detta slag. Men om vi fråga, hvarföre växa ej palmer på Lapplands fjell eller våra barrträd i Brasiliens urskogar, hvarföre doftar Pyrolan och Linnean i skogarnas dunkel medan Haftornet älskar hafvets storm och sälta, hvarföre ha Gotlands kalkklipPor en annan vegetation än sandfälten i Skåne — så lemna hänvisningarna till växternas olika förmåga att uthärda olika värmegrader eller olika behof af olika slags näring ej ensamt tillräckliga förklaringar härtill. Ty det kan ej vara blott kännedom om de yttre omständigheternas inflytande på den lefvände växten, utan jemväl en insigt i dennas egen natur, vi för dessa frågors besvarande måste ega; och i samband med åtskilliga företeelser i den nyaste botaniska litteraturen synes den af Hofmeister nyss utgifna Physiologische Botanik, hvaraf 1:a delen utgöres af Sachs Handbok i Växternas Experimentalphysiologi, tyda derpå, att denna del af vetenskapen befinner sig i ett helt nytt utvecklingsstadium, der, genom en ny metod, vi ha att hop: he att rön öfver växternas inre organisation och if skola komma oss att Jära känna deras natur och gifva oss ljus i det dunkel, som, trots så många förvånande upptäckter, dock änuu för oss döljer källorna till växternas lif. Irom fäderneslandet är om botaniska arbeten följande att berätta: Adjunkten Fries har fortsatt utgifvandet af tidskriften Botaniska Notiser, som innehållit flera värdefulla sppgateer af hrr Almqvist, Blomberg, A. Biytt, E. Fries, Fristedt, Krok, J. Lange, Leffler, Lindberg, Malmgren, Norman, v. Post, Scheutz, Thedenius, Zetterstedt och Oersted. Hr Fr. Nyman har utgifvit ett supplement till sin Sylloge Flore europex; Vetenskapsakademiens Handlingar innehålla en Monografi öfver växtslägtet Valerianella af Th. B. N. Krok; det 8:e häftet af prof. E. Fries planschverk öfver Sverges ätliga svampar har utkommit; och vid Lunds akademi hafva följande afhandlingar publicerats: Berggren : iakttagelser öfver mossornas könlösa fortp antning genom groddknoppar och med dem analoga bildningar; Sandeen: morphologiska iakttagelser öfver bladknopparne hos några Polygonee; samt Theorin: växtgeografisk skildrinj af södra Halland. — Af botaniska sammelverk hafva följande utkommit: Stenhammars Lichenes Suecia, fase. VII VII; Th. Fries Lichenes Scandinavie rariores et critici, fusc. III, R. Hartmans: Bryacee Scandinavie, fasc. XI XII samt Fristedts Sverges pharmaceutiska växter. Botaniska resor hatva företagits: till sydliga Norge af herrar Wittrock och Neuman, till Dovre af Berggren, till Bornholm och vestra Skåne af Krok, till åtskilliga delar af Skåne af Thedenius och Fristedt samt till Öland af Lindberg. Professor Sundevall. Såsom ett ämne af något allmännare intresse får jag omtala de undersökningar af den äkta eller röda korallens naturalhistoria, som bhfvit gjorda af dr Lacaze Duthiers under två särskilda, lungvariga vistelser i Algieriet, nemligen 1860—61, ett helt år, samt 1862, under hela sommaren och hösten. Det är bekant, att den äkta eller röda korallen består af stenartade, klart röda grenar, som växa på klippor djupt ned i medelhafvet. Stammarne bli fingertjocka, äro mer eller mindre greniga, med smalare qvistar, och likna till yttre formen torra grenar at vanliga buskar eller träd, samt uppnå omkring en fots höjd. De äro icke fästade med rötter, utan med en utbred basis, som är fastvuxen vid klippans yta och småningom utbreder sig mera. — Det är ock bekant, att korallen eftersöktes och uppfiskades redan under historiens äldsta tider samt att deraf gjorda perlor och smycken brukades, då liksom ännu, till rydnader. Han omtalas under namn af Coralfica eller Curalion, först i Orphei poemer, som väl ej äro äkta, men dock torde .ega en betydlig ålder. Omkring början af vår tideräkning var han väl bekant och omtalades af flera författare, t. ex. Ovidius, Dioscorides, Plinius. Dessa stenartade grenar ansågos då, och ända till sednare tider, för hafsväxter af egen besynnerlig natur; men de blefvo ej närmare undersökta förrän i början af 1700-talet, då Marsigli, år 1706, upptäckte Polyperna, eller de små mjuka djur, som i mängd utväxa på grenarnes yta och likna små blonimor, och såsom sådana ansåg han dem. Denna upptäckt skedde derigenom, att han hade förskaffat sig friska, lefvande korallgrenar, hvilka han satte i ett stort glaskärl med friskt hafsvatten, då polyperna utvecklade sig. Annars sitta de indragne, och synas blott såsom små hvita punkter eller stjernor på grenarne. Men i slutet af 1720-tälet fann en ung fransk läkare, Peyssonel, genom samma medel, att polyperna voro verkliga djan som egde känsel och egen rörelseförmåga, liksom de förut upptäckta götvattenspolyperna, och att således hela korallen var en djurisk bildning. Han publicerade denna upptäckt, men blef ej trodå, utan i stället motsagd af d.n tidens förnämsta naturkunniga. Nyheten, att den stenartade hafsväxten skulle vara ett djur, var då så oväntad och föreföll så osannolik, att man ej kunde fatta den sasom en sanning. — Men etter vid pass 20 års förlopp, då flera utmärkta forskare fått tillfälle att taga närmare kännedom om förhållandet, blef Peyssonels upptäckt erkänd såsom riktig af