HUSTRUR OCH DÖTTRAR ELLER MOLLY GIBSON. ) Roman af mrs GASKELL. Nu får du lof att spela lite också, Molly?, sade mrs Gibson; spela den der vackra sonaten af Kalkbrenner, mitt barn.? Molly såg upp på sin styfmor med bedjande blickar, men derpå följde blott ännu en uppmaning, ännu mera liknande en befallning: Gå strax, mitt hjerta. Du kanske icke spelar den så bra, ty jag vet du är alltid litet rädd. Men vi äro ju bara vänner omkring dig här.? Den lilla gruppen vid pianot spridde sig för att lemna rum för Molly, som med utseende af en martyr gick att utföra den befallning hon fått. ?Ack nej, stå icke här?, sade hon till Osborne, som beredde sig att vända bladen i hennes notbok; jag kan nog vända bladen sjelf. Och, ack! om ni bara ville tala litet och icke höra på mig!? Osborne stannade dock och gaf henne det lilla bifall hon skördade, ty mrs Gibson, som blifvit trött af att räkna stygnen i sitt mönster, somnade i sitt beqväma soffhörn, och Roger, som först för att följa Mollys uppmaning, började tala litet med Cyntia, fann snart sin tete-d-tete med henne så behaglig, att Molly mer än en gång glömde noterna för att uppfånga en skymt af Ro) Se A. B. n:r 14—21, 24—27, 20—33, 35—38, 40—43, 46, 48, 50, 52, 56, 58, 60—063, 66, 68, Ku (B)—73, 75, 76, 78, 81 (B), 83, 86 och 88 (B).