lån, och inom representationen har man öp pet fordrat att finansministern borde var: betänkt på att skaffa lån åt de utarmade jord brukarne?. Vi äro i sanning tack skyldigt riksdagsmannen Johannes Andersson från Elfs borgs län, som frimodigt uttalat denna tanke hvilken hyses af rätt många bland regerin gens vedersakare. Det skulle hafya vari oändligen intressant om ett tadelvotum pi denna grund kunnat åvägabringas. Det be tyder naturligtvis ingenting, att finansmini stern i Sverge ej har det ringaste att gör: med rikets statslåneaffärer, att han sakna allt inflytande på rikets bank, och ätt fördel ningen af budgeten snart sagdt i de minstt detaljer på förhand bestämmes af riksdagen likasom att alla öfverskotter skola till riks gäldskontoret, d. v. sg. till rikets ständer permanenta delegation, aflemnas. Fåfäng söker man något bemyndigande för fi nansministern att upptega lån för att ut låna till utarmade jordbrukare, och ej hel ler har rikedagen för detta ändamål ställ några fonder till finansministerns disposi tion. För att gå de uttalade önskningarne eller rättare sagdt fordringarne till mötes, ficge väl finansministern epringa ikapp med mäklarne för att sksffa lån åt jordbrukarne. På en sådan ståndpunkt befinuer sig begreppen om jordbrukets d. v. s. de bhårdt skuldsatte jordbrukarnes rättigheter. Det har legat i protektionisternas intresse att fostra missnöje hos den landtbrukande befolkningen, och ett blend de mest verkande medlen härtill har varit att försäkra de skuldsatte, att det icke var deras eget fel att de råkat i skuld, utan att felet låg uti regeringens bristande omvårdnad om jordbruket. Vi känva alla den litselixir, som protektionisterna bjuda på, den är ?alla varors fördyrande? genom tullsatser som ingenting inbringa i tullkassan. Man glömmer härvid att penningkapitalet också har ett stigande och fallande pris, och om det icke står i någons makt att genom våldförande af allmän rätt tilllvinga sig penningkapital för bilhgt pris, så kommer det sannolikt att fördyras i jemnbredd med andra varor. Hvad vinner väl då den skuldsatte jordbrukaren på denna allmänna prisstegring, jo endast get, att hans risker ökas och ett han blifver mera än förr beroende af en medelmåttig skörd. Det är nödvändigt att Jandtmän försöka ott göra sig klart den enkla frågan om den naturliga tillgången på penningkapital, detsammas uppkomst genom srbete och elutligen räntefotens beroende sf tillgång och efterfrågan, lika ofelbart som att det fria aftalet på det kraftigaste bidrager utt hälla ränteloten låg. Det är alldeles fåfängt att hoppas det genom regerings eller riksdags beslut sådane åtgärder skola kunna vidtagas, som liksom genom ett trollslag skulle befria den skuldsatte ifrån sina iråkade skuler och skapa ett välstånd, som endast zenom ett ihärdigt arbete och sjelfullit kan uppnås. Skulle man lyckas uitrötta konungens puvarande rådgifvare och pårusa koaungex en konselj, hvaruti friherrarne Klinckowström och Schulzerheim vöro de tongifvande, så skulle icke destonindre de på gränsen sf ruin stående jordorukarne blifva obulpae, emedan lånerätt ir lika litet en af mennsiskans rättigheter, som rält till arbete och rätt till höga priser. Ailt detta mäste bero af det fria aftalet.