Geers hufvuddrag, förklarade han att rikets ständer kunde, enligt 106 R. F., ställa konungens rådgifvare under riksrätt och att denna höga areopag kunte döma dem embetet förlustige och ovärdige att i rikets tjenst vidare nyttjas. Men rikets ständer kunde icke, jemlikt 107 R F., på grund: af ifrågavarande tullsats hos konungen göra anmälan om rådgifvarnes entledigande, under föregifvande att de ej iakttagit rikets sönnskyldiga nytta. Lika baltlösa och vittnande ontingen om etor okunnighet eller bristande sanningskärlek voro anmärkningarne, angående att rän1 frigifvande skulle hafva skett i olämpig tid. Som våra läcare påminna sig, beslöt nästliden riksdeg, att bestämmelsen om laga ränta borde upphöra, enär hyran för penningkapital borde, liksom hyran för annan drifkraft, bero på öfverenskommelse. Riksdagen öfverlemnade till K. M:t att, när han funne sådant lämpligt, utfärda förordning om räntans frigifvande. Denna förordning utkom den 13 September 1864. Var väl denna tidpunkt olämplig? Om hösten 1864 inträffade en ovanlig prisstegring på penningkapiia uti de rikaste länder i Europa. Franska skriftställare i dylika ämnen tala nu öppet om 1864 års kris i Frankrike, och många anse att detta land då led mera än år 1857 af samma anledning. Bankrutterna i Englacd voro talrika och den såkallade minimiräntan noterades under en längre tid till 9 proc. Äfven i Hamburg uppnådde diskonto 7 proc. Detta allt inträffade kort efter räntans frigifvande i Sverge, hvarest penningtillgången, mot en medelränta af 7 rToc., motsvarade behofvet. Hade räntan är ej blifvit frigifven, då den blef det, så skulle ofelbart svårare brytningar betecknat sednare hälften af år 1864. Bristen på penningkapital hade då biifvit så kännbar, att ej ens verkliga affärspapper skulle hafva kunnat belånas, långt mindre förlagsförskotter erhållas. Afven med bibehållande af en fix räntefot af 6 proe. inverkade utländska ränteförhållandena på tillgång af penningkapital inom landet, och det utan att den föråldrade lagens hvarken bokstaf eller anda behöfde förnärmas. Men kan nemligen ganska ledigt förskaffa sig genom vexelköp en högre ränta än 6 proc., utan att hafva korrespondenter i utlandet. Om till exempel diskonto i London är 9 proc., så utgör skilnaden i pris emellan vexlar på 3 månader och vexlar betalbara vid uppvisandeti London 214 proc. eller räntan för la:dels år efter I proc. om året. Om man un köper en 3 måneders vexel och låter den ligga i sin egen låda till dess 2!2 månad förflutit, då den återförsäljes, så erhåller man nära 2 4 mera än man gifvit, och cnär omkostnaderna för köp och äterförsäljning endast uppgå till 7s:dels , så har man under tiden åtnjutit nära 8 4 ränta för det på deita enkla sätt använda penningkapital. Använda flere sina penningkapitaler på detta sätt, så uppkommer brist på penniogkapital till utlåning, och de, som genom lagen ville skydda sig mot möjligheten ait erlägga högre ränta än 6 4, blifva i ejelfva verket befriade från att erlägga någon ränta, enär de icke erhålla pennimglån. Dessutom uppkommer en på alla förhållanden skadligt inverkande kursstegring, hvilket är detsamma eom värdeförsämring af landets mynt i jemförelse med andra länders. Vexelbrist är icke det minsta bättre än penningbrist. Vexlar och penningar äro begge oumbärliga liqvidationsmedel. Kan ej importören erhålla vexlar till att betala importen, si inträffar ofelbart att ?impurten stäfjas?, hvilket besynnerlige statsekonomer i vårt jund skulle anse såsom högsta lycka. Emellertid torde hvarken de eller vi hafva riogaste lust att sakna åtskilliga förbrukningsartiklar, som de ?skyddade inhemska näringarne? ej kunna åstadkomma, och den redan nu så klandrade importören skulle utan tvifvel då förklaras biltog. Bemödandet att genom lag bestämma räntefoten är lika fruktlöst, som att genom lag bestämma priset på råg, smör, ost etc. Hvad är väl skilnaden emeHanr arbete och kapital? Förhålla de sig ej till hvarandra såsom orsak och verkan? Ar icke kapitalet arbetets produkt? Den, som arbetar och för hvarje dag får ett aldrig så ringa öfverskott, den kapitaliserar. Hvad är väl säledes kapital annat än verkstäldt arbete, och när ingen kan ifrågasätta att genom taxa bestämma arbetets lön, huru ken man då begära att få en gång för alla uppskatta värdet af arbetets resultat. , Lika omöjligt som att bestämma räntefoten för all framtid, lika omöjligt är det att bestämma tillgången på penningkapital. Den måste bero af en mer eller mindre ökad efterfrågan. Om man ej kan förneka, att penningkapital liksom allt annat kapital uppkommer genom arbete, så är säkraste sättet att beordra tillökning i peoningkapitel och derigenom sänkning i räntefoten det: att arbeta. Vi hysa välerundadt tvifvel att arbetet, isynnerhet inom jordbruket, är så ordnadt som det borde och kunde vara. Många jordbrukare, särdeles de som genom oförsigtiga spekulationer blifvit skuldsatta, tala och tänka så högt om de företrädesrättigheter jordbruket såsom en så kallad modernäring gör anspråk på, så att de försumma att sjelfva förbättra sin ställning, emedan de fordra att hjelpen skall tillkomma dem utifrån såsom rättighet derför att de äro jordbrukare, Man säger att jordbruksvetenskapen är en så hög vetenskap, att allt annat vetande blott äro hjelpvetenskaper?. Vore då önskligt att jordbruket skyndsamt och allmänt behagade tillegna sig det vetande, som kan lära att planmessigt och ihärdigt arbeta. os Om man t. ex. vill jemföra det sätt, på hvilket en arbetare vid Motala verkstad ärligt förtjenar en hög dagspenning, med det sätt, på hvilket jordbruksarbetare i följd af bristande tillsyn och ledning fullgöra sina dagsverken, så kan man ej, om man vill vara rättvis, komma till anvan slutsats än att i förra fallet arbetas för att skyndsamt och väl fullborta: ett arbete, och i sednare fal:et blott för att låta solen gå upp aah nod öfver 6 så kallade arhetadamar I