År Be H. W. Bredberg. Posttidningen meddelar i sammanhang härmed följande beskrifning om kreaturspesten: Kreaturspest eller boskapspest är en mycket smittosam sjukdom, som angriper företrädesvisdjur af oxslägtet, men äfven får och getter. Den uppkommer af sig sjelf (sjelfutveckdas) endast i östra Europas steppländer (t. ex. Ryssland och Ungern) och hos steppboskap; då den uppträder i andra delar af Europa, är den alltid ditförd genom smitta. Boskapspestens smittosamhet beror på ett eget smitltämne, hvilket är bundet vid eller innehälles uti såväl det pestsjuka djurets alla väfnader, vätskor och afsöndringar, såsom kött, hud, hår, klöfvar, fett, blod, munslem, nässlem och träck, som ock i dess utdunstningar, såsom den utandade luften och utdunstningarne från djurets hud och spillning. Detta smittämne kan äfven utbreda sig i luften å de ställen, der af boskapspest sjuka djur äro inställda, samt till friska djur öfverföras icke allenast genom omedelbar beröring med sjuka djur och genom luften, utan ock medelst åtskilliga föremål, såsom 2. ex. stallredskap, på hvilka blod, slem eller annan vätska från sjukt djur kommit att fastna, samt genom sådana föremål, son med den luft, hvari smittämnet finnes, upptagit detsamma, t. ex. hö, halm, hudar, tagel, hår, ull, kläder m. m., slutligen ock genom djur, hvilka icke sjelfva angripas af sjukdomen, men i hvilkas hud smittämnet kan fastna. Vanligen inom 10 dagar, men i undantagsfall äfven först 13—18 dagar efter det ett djur varit utsatt för smitta, utbryter sjukdomen och ger sig tillkänna med följande Sjukdomstecken : De tecken, som vanligen först fästa uppmärksamhet, äro: minskning af mjölken (hos kor), minskad : foderlust, oregelbunden idisling och sparsam afgång af mörk, torr, ofta med slem öfverdragen spillning, hvarjemte kunna iakttagas omvexlande värme och köld på horn, öron och fötter, frossrysningarmed omvexlande värme, åskyndad andedrägt, torrhosta, nedslagenhet och tröghet vid rärelse. Men vigtigare än de uppräknade sjukdomstecknen, hvilka förekomma i flera andra sjukdomar, äro följande, nemligen: Krampeaktiga ryckningar (muskeldallringar) isynnerhet i främre kroppshälften och då djuren äro stående; en egendomlig, liksom sammantryckt ställ1 ning, med bakbenen skjutna under:kroppen t och ryggen böjd; en förhöjd -känslighet längs ryggraden; en vacklande gåog; fläcktals stripiga här, isynnerhet å ryggen, samt föröfrigt ett egendomligt utseende, utmärkt isynnerhet derigenom, att ögonen äro djupt indragna i sina hålor. Under 2—3 dagar tilltager kraftlösheten, så att djuren icke förmå att hålla sig uppe (utan ofta ligga) eller ens att hålla hufvu-t det stilla, hvarjemte följande mera utmär-a kande sjukdomstecken sig utvecklat: k En förökad afsöndring af tårar, blandade t med ett gult slem, som dels fastnar i inrelk ögonvinkeln, dels följer tårarne utför kin-s den och, fastnande här och der, gifver an-!h s d e d sigtet ett smutsigt utseende. Ögonlocken äro svullna och ögats bindehinna bar en ljuseller mörkröd färg. Ur näsan, hvars slemhinna antingen är jemnröd eller blek med röda fläckar ellerti strimmor, utflyter i stor mängd ett i början vattentunnt, sedermera tjockare och slut! a gen varlikt slem. Ur munnen afsöndras ett segt, i trådar u dragbart slem, hvilket, såsom ett skum beeg täcker munvinltarne och, då sjukdomen en i längre 4 fortfarit, blir blodstrimmigt. Mu1e7, är torr, men derjemte besatt med stora, klara droppar. Slemhinnan på läpparnels och i munhålan är antingen jemnröd ellerls fläcktals blek och röd. På underläppen och 1 under tungan isynnerhet, men äfven på in-1 sidan af öfverläppen och munväggarne, finnas f dessutom större eller mindre matthvita fläc-1 kar, som vid beröring med fingret lätt af-i lossna, hvarefter på stället ytliga sår upp-s komma, De aflossade delarne utgöra en smörjig, hvit, nästan ostlik massa. ( Hos hondjur förekommer likaledes i skitg dan en förökad rodnad eller ömsom röda f och bleka fläckar; och på det ställe, dere dess slemhinna öfvergår i den yttre huden, g äfvensom på slemhionan sjelf och på den yttre huden rundtomkring skidöppningen, l) finnas ytliga sårnader, hvilka uppkommit s genom öfverhudens afstötning. c Dylika öfverhuds-afstötningar ega jemväll, rum på ränderna af näsflyglarne och ögonlocken samt på jufret. Andedrägten är påskyndad, djuren stöna mycket och låta höra, isynnerhet då de stå bundna, en kort, hes och rosslig hosta, som de synas endast med svårighet kunna frampressa. I början af sjukdomen är, såsom redan blifvit nämndt, träckafgången ringa och träcken torr; på 2—4 dagar ifrån sjukdomens början blifva öppningarne tunna, fastän ännu träckblandade, men sedermera guleller grönaktiga till färgen eller någon gång blodblandade. De påkomma ofta, med eller utan kramp i tarmkronan, och äro till mängden mer eller mindre ymniga. Foderoch drickslusten upphöra, liksom idislingen. Emellan hud och hull förekomma i många 4 fall luftsvulster, som igenkännas på denlf s AM ket pr K—VN Fn MM I OM 0 EA knistring som vid tryckning å densamma förnimmes, . Dessutom förmärkes i stall, deri pestsjuka djur äro insatta, en söt, vidrig stank. Med sjukdomens tilltagande förete de sjuka djuren allt tydligare tecken af svaghet, så att de beständigt ligga och icke förmå hålla hufvudet stilla; afsöndringarne från alla hålor förökas, afmagringen tilltager, så att benknotorna på alla kroppsdelar blifva fremstående, och döden Rd under lätta krampryckningar på 3—12 dagar. Eriasenheten har visat, att af 100 i boskäpspest insjuknade djur dö minst 90. — Landtstaten. K. M:t har i går till Iz a pe — ve Am JR LR dt