Mrs Gibson såg nästan ond ut. cMen, mamma, sade Cyntia, sntingen är jag enfaldig eller är jag det icke. Ar jag det, -så var det ju rätt alt erkänna det och är jag det icke, så är han ett dumhufvud om han ej förstår att jag skämtade.? An sedan?t frågade mrs Gibson, som ej rätt visste hvar hon var hemma, ty hon blef alltid yr i hufvudet af dottrens lifliga rat. tBara alt, om han är enfaldig, så gör det detsamma hvad han tänker om mig. Så huru vi vända saken är den af ingen betydelse. Jag kan aldri bli rätt klok på ditt prat, barn. Molly går ensam upp mot tjugu dina elikar. Det håller jag riktigt med dig om, mammat, sade Cyntia och räckte Molly handen. 4Ja, men det borde inte vara så, svar rade mrs Gibson, ännu ond. Tänk på de fördelar du haft framför hennelt4 tJag tror också jag helire ville vara ett dumbufvud än en blåstrumpa, sade Molly, ty detta uttryck hade sårat henne och hon hade ännu ej glömt det. sTyst, de komma nu! Jag hör dem i trappan !... Jag mente visst inte.alt du var någon blåstrumpa, söta Molly. Se för all del ej så ledsen ut... Cyntia, mitt hjerta, hvar bar du fått de der söta blommorna ifrån? Blåsippor, är det sådana? Duo passa eå väl till din hy. tSeså, Molly, se då icke så allvarsam ut, skrattade Cyntia. Ser du ej att mamma vill att vi skola småle och vara intagande? Mr Gibson kunde ej försumma sina aftonbesök hos några patienter, och de unga herrarne voro hjertligt glada öfver att få komma upp i det vackra förmaket, der de funno en flammande eldbrasa i spiseln,