af förra seklet så obetydlig, att man kunde åt nöja sig med den jemförelsevis ringa mängd a dessa salter, som framställdes, företrädesvis ge nom förbränning af åtskilliga växter, hvilka aska innehåller kalieller natronsalter. Kemie visade dock, att outtömliga tillgångar af dess ämnen förefinnas på jordytan, i det natronetin går såsom en hufvudbeståndsdel i det salt, son finnes upplöst i hafvets vatten, och en betydlig del af vära fasta berg utgör en förening af kal med lerjord och kiselsyra. Eiter flera fåfäng försök lyckades man äfven upptäcka ett enkel sätt att tillgodogöra hafvets natronsalt, och hven känner ej den oerhörda omgestaltning inom all: grenar af industrien, som denna upptäckt för orsakat? Deremot har man länge förgäfves sök erhålla något användbart förfaringssätt, att u! kalihaltiga bergarter framställa kali, och prise på kalisalter har till följd deraf hållit sig ganske rögt i jemförelse med motsvarande natronsalters hvilket naturligtvis haft ett menligt inflytande ej allenast på en mängd industrigrenar, föl hvilka kalisalterna äro oundgängligen nödvän diga, utan äfven på det ordnade jordbruket, föl hvilket en billig och riklig tillgång på lösliga ka lisalter vore af yvtersta vigt. Det tyckes visserligen, som om detta stora pro blem nu ändtligen vore nära sin lösning, genor det af Ward föreslagna sättet att sönderdela felt spat, medelst smältning af fluss-spat och kalk: men nägra större massor af sålunda framställda kalisalter hafva dock ej ännu kommit i handeln Oaktadt man åtminstone i vårt land nästan öf veralit trampar på rika kalimalmer, så vore mar derföre ännu hänvisad till det gamla, vår tids industri föga värdiga, sättet att bereda pottaska genom förbränning af växter, om ej ett af de märkligaste och värderikaste mineralfynd, som geologien vet omtala, åstadkommit en alldeles oförmodad ompgestaltning i hela kali-industrien. För omkring 10 år sedan undersöktes på hr Roses laboratorium i Berlin ett nytt mineral från Stassfurt nära Magdeburg, hvilket befanns utgöra ett dubbelsalt af klorkalium och klormagnesium och erhöll namnet Carnallit. I början ådrog sig detta mineral föga uppmärksamhet och man ifrågasatte till och med att nedlägga hela grufarbetet, med anledning af den mängd fränsmande salter, som förorena de öfre lagren af bergsaltet vid Stassfurt. I hopp om att finna rent koksalt djupare ned, fortsattes dock det påbörjade schaktet. Redan på 1000 fots djup mötte man rent bergsalt, som genast blef föremål för en så vidsträckt grufbrytning, att Stassfurt för det närvarande utgör en af Europas mest gifvande saltgrufvor. Först långt sednare egnade man uppmärksamhet åt de öfre lagren, hvilka tycktes utgöra en oredig blandning af lera och en mängd olika, förnämligast svafvelsyrade, salter, och man upptäckte snart, att bland dessa lager fanns en egen afdelning af betydlig mäktighet, hvilken till mer än hälften bestod af kalimineralier, förnämligast Carnallit. I midten af ett bland verldens rikaste fabriksoch åkerbruksdistrikter hade man sålunda oförmodadt påträffat en alldeles outtömlig tillgång på lösliga kalisalter, en ny källa till rikedom och välstånd, om hvars värde man ännu knappast kan göra sig en föreställning. 20 kemiska fabriker äro redan sysselsatta med renandet och förädlandet af dessa vid grufvornas upptäckt såsom alldeles värdelösa förbisedda mineralier, och till dess näson likartad aflagring träffas på något annat ställe af jordklotet, eller tilldess en metod uppckes att med fördel ur feltspat framställa kalisalter, så torde nejden af Stassfurt blifva säte ör verldens kali-industri, d. v. 8. för framställning afen mängd ämnen, hvilka äro nödvändiga vid beredning af såpa, vissa glasarter, krut, en nängd, färger, mineraliska gödningsämnen m. n. — Ar 1774 upptäckte Scheele en ry med alsalierna beslägtad jordart, hvilken till följd af in tyngd benämdes baryt och i början ansågs åsom ganska sällsynt, ehuru man sedermera lerestädes i den fasta jordskorpan funnit betydiga aflagringar af detta ämne, merändels i före ning med svafvelsyra såsom tungspat, eller med colsyra såsom witherit. Kort efter barytens uppäckt fingo åtskilliga af dessa föreningar en vidträckt användning inom kemien såsom medel tt upptäcka och afskilja svafvelsyra, och småNingom började man äfven att använda detta imne inom tekniken, till hvitfärg, fyrverkerisatser o. 8. v. Öfver hufvud taget har dock varyt-industrien varit temligen inskränkt, till less den under de sednaste åren fått en oväntad utsträckning, isynnerhet genom barytens användning vid sockerfabrikerna, hvarest man med dess illhjelp ur sirapen tillgodogör en vida större del f rörsockret är förut m. m. Barytens egenskap att vid en viss värmegrad vinda syre för att sedan vid starkare upphetting eller behandling med en syra åter afgifva let, torde i en framtid ytterligare för denna jordrt bereda en mångfaldig användning vid bleking, framstillande af syrgas o. s. v. Slutligen ia under de sednaste åren utförliga försök blifit gjorda att genom användning af baryt förnkla soda-fabrikationen, och det synes som om n fullständig förändring i denna vigtiga indutrigren inom kort skulle förestå. Denna jordrt, som länge endast var af rent teoretiskt inresse, är derföre på väg att få en vidsträckt nvändning, och de förut värdelösa aflagringarne f dess kolsyrade och svafvelsyrade salter hafva Nlifvit mycket eftersökta. Upptäckten af baryt föranleddes af undersökingen af ett redan förut till åtskilliga tekniska ndamål användt, ehuru länge endast ofullstänigt kändt ämne, Brunsten, hvars hufvudbeståndselar utgöras af en med jernet beslägtad metall, rangan och syre. En del af det syre, som inår 1 brunstenen, är så svagt förenadt med meallen, att det frigöres om mineralet upphettas ller om det behandlas med en starkare syra, ch i närmaste sammanhang härmed står minedets egenskap att med saltsyra afgifva den för omullsindustrien numera alldeles nödvändiga lorgasen, Till följd häraf har brunstenen erallit en vidsträckt användning, hvarvid dock ndast dess syrehalt förbrukats och den i minealet ingående metallen varit ansedd såsom fullomligt värdelös. Först under de sednaste åren ar denna metall erhållit någon användning. fan har nemligen märkt, att en ringa manganalt meddelar åt vissa jernsorter särdeles godaride egenskaper och manganmalmsgrufvor eller ianganhaltiga jernmalmer hafva derföre blifvit ynnerligen eftersökta. Lyckligtvis har man äfen i flere af våra jernrika provinser funnit berdliga qvantiteter dylik malm, ofta der man inst anat det, vid ödelagda, förut på jemmalm earbetade grufvor. Sålunda har t. ex. bergsonduktör Igelström funnit, att större delen af en s. k. jernmalmen från ett par smärre skärp: ingar i Wermland i sjelfva verket ej utgjorts jernmalm, utan af ett för Sverge nytt manganineral, Hausmannit. Långt före manganets upptäckt kände man ett nne, hvilket till sina kemiska frändskaper i ånga hänseenden är närbeslägtadt med manin, nemligen magnesian eller talkjorden. Dess vita, stoftformiga förening med kolsyra, MagneDENTA ÄR MAESTRO ASNPSE SENEENERE Mrs Gibson såg nästan ond ut. cMen, mamma, sade Cyntia, sntingen r 1jacs enfaldics eller är ias det icke. År