Medan Roger sökte efter något svar på denna ovedersägliga sanning, tog squiren ånyo pipan ur munnen och fortfor: tJag kommer ihåg att när allt det der bråket om prinsen af Wales och regentskapet stod på, så läste jag någonstädes — nd antager att det var i en tidning — att onungar och deras presumtive arfvingar alltid stodo i däligt förhållande till hvarandra: Osborne var bara en liten byting då; han brukade rida ut med mig på hvita Surrey; du kommer väl ej ihåg den hvita ponyn vi kallade Surrey ?? Jo, men jag avsåg den som en mycket stor häst på den tiden. Ah! Ja, det var väl för det du sjelf var så liten, då. Jag hade sju hästar på stall då, utom arbetshästarne. Inga bekymmer visste jag af, utom ett — hennes helsa var alltid klen, som du vet. Men sådan vacker pojke den Osborne var! Han var alltid klädd i svart sammet — det var kanske litet fåfängt, men det var hon som ville det, och det var alldeles rätt, det är jag viss på. Han är för öfrigt vacker än, men solskenet i hans blick är borta.? Han är så ledsen öfver sina många skulder och öfver de bekymmer han förvållat er?, sade Roger, som antog att hans bror hyste dessa tankar. Han! Nej, icke han!? utbröt squiren och stötte pipan så hårdt i bordet, att hufvudet sprang i små stycken. BSeså! Men detgör ingenting! Nej, Roger, icke han, säger jag dig! Han oroar sig visst icke öfver sina skulder. Det är lätt att få penningar hos ockrarjudarne, om man blott är äldste so nen och arftagaren. De fråga blott: huru gammal är er far, och har han haft en slagattack, eller har han gikt? Och dermed är saken afgjord och så komma de ut och spio