sig emot teologieri? Vi se alltså, att Boström ej kunde omfatta hvarken treenighetsläran ejheller den läran, att Kristus skulle vara Gud sjelf. I samband dermed underkastar han läran om Kristi satisfactio vicaria en skarp kritik för hvilken vi ej här kunna redogöra. Men Boströms opposition i dessa punkter är riktad endast emot teologien och ej emot kristendomen, Vända vi oss efter dessa antydningar till den andra afdelningen af Boströms religionsfilosofi, så blir dess innehåll läran om sjä lens odödlighet och den eviga saligheten. Menviskan kan ej sägas vara frälst, så länge den så kallade benägenheten till det onda eller de sinnliga lockelserna finnas hos henne. Men dessa lockelser är hon utsatt för, så läage hon har qvar denna sin sinnlighet. För att alltså äfven den omvända menniskan skall kunna blifva fullt salig måste Gud föra henne till ett annat lif, der en sådan harmoni emellan hennes förnuttiga och ändliga bestämdhet eger rum, att möjligheten till en irreligiös verksamhet ej längre för henne finnes. Då den omvända menniskan, i likhet med hvarje annan, har en odödlig själ, kan bon blifva en länk i Guds rike eller himmelriket. Det är alltså g att Boström söker bevis: själens odödligbet, hvilka bevis ej här kunna anföras, Men ru finnas menniskor, hvilka dö i sina synder och som gälunda, när de skiljas häden, äro moraliskt onda. Enligt Boström var det en nödvändighet för den allgode Guden att så inverka äfven på dessa, att äfven oe kunde fritt omvända sig till honom. IHvarje menniskas förnuftiga väsende utgör såsom sådant en id i Gud. Kunde en menniska blifva evigt osalig, så kunde detta ega rum endast under den förutsättsen, att hon till sitt väsende ej längre a id i Gud. Men derigenom skulle Gud förlora något af sitt innehåll, hvilket Boström ansåg vara omöjligt. Och då äfven de onda menniskorna hafva en odödlig själ, äå ledde sig Boström i denna punkt till den läran, att dessa menniskor i andra lifsformer än den närvarande kunde fritt omvända sig. Detta var för honom en nödvändig följd af Guds allgodhet, enligt hvilken Guds ledning af menniskorna måste tänkas vara sådan, att de alla till slut skulle fritt ingå l: såsom medlemmar i Guds rike. Af det sagda följer, att Boström i denna l; del af sin religionsfilosofi hade att kritiskt : rikta sig emot tvenne läror i teologien, nemligen läran om helvetet och den eviga osaligheten. Den förra läran har han behandlat i en skrift, hvilken, som bekant, blifvit med begärlighet omfattad af den svenska allmänheten. Mot den sednare läran har han ock, fastän mera i förbigående, riktat sig i samma skrift. Då denna är allmänt tillgänglig, anse vi oss ej behöfva upprepa, d som der finnes anfördt. Vi vilja blott a, att Boströms kritik af Järan om den eten hufvudsakligen grundar sig t om straffets betydelse. Derom vi tillägga några ord, d straff menar Boström rättelse af en vilja. Den oriktiga viljan, som skall ler straffas, kan vara antingen en osedlig eller en rättsstridig eller en irreligiös vilja. Den som kan straffa eller rätta i det förra fallet är den för: uftiga menniskan sjelf, i det andra staten och i det tredje ! Gud. Vid den första och den sista rättel.: sen måste verksamheten af det rättande el; ler straffande väsendet ske inifrån. Der lj kan sålunda, intet sinnligt lidande användas i som straffmedel. Menniskan kan nemligen li omvändas ifrån sitt osedliga och sittirreligiösa lif, utan det minsta sinnliga lidande, lika-: som hon kan fortgå i detsamma med den stör1 sta Jycksalighet i sinnligt afseende. Denis: juridiska rättels:n utöfvas af staten. Nu li j 6 ock Boström opporera måste staten genom sin representant verka utifrån på menniskorna. När alltså staten skall straffa, så måste han utifrån genom sinnliga lidanden inverka på brottslingen. Men dermed inses, att enligt Boström är statens straff sjelfva rättelsen af den rättsstridiga viljan, och att det smnliga lidandet, Is som icke är sjeltva straffet, är medlet för lenne rättelse. 4 Bortser man nu i statens straffande verk-c från allt annat och riktar man sin l märksamhet uteslutande på de medel, ll då arvändas, så kon man lätt förledas tilll attÅenligt Boström oriktiga uppfattningen, ls Wendet sjelft utgör straffet. Deraf blir( id, att statens straff måste anses vara lr g, hvarigenom ett begånget i gen brottet. skall vedergällas ge1! ; ett motsvarande ondt, nemligen lidant val, En sådan uppfattning af statens straffls allsij mer eller mindre grad gällande ilt han raffteorier vid . Boströms tid. Dålv en rätte statens straff vara en rättelse aflc 1 t 1 ; e I S C I o straftteorridig vilje, så måste han i sin Hyllar :ikta sig emot dylika straffteorier. straftande an en sådan åsigt om statens straffet skrrerksamhet, att brottslingen i så kan mjl vedergällas genom ett lidande, staten ocq lätt fatta förhållandet mellan samma säd len straffade brottslingen på ls menniskor, m förhållandet mellan tvenne andra ett I, hvilka den ena tillfogar den mot den fö, sde för något af den sednare s mindre bild, begånget telsteg. Hos denj. nämnda esättle finnes en tendens att på li samhet. Veatta! statens straffande verk-lt såsom en hängällpingen i straffet fattas då Ir mindre utvecktOch det är bekant, att ilr brukar florera.y stater denna hämndteori ; J räsligheter, mar SV uttryck deraf är de brottslingen till jJewpnvänder för att pina ls ligheter, hvarmvya Nelse, och de ohyggI qveras. de SVömda straffen exe-lij Är man öfverty, j fande verksamhet 4 om att statens straf-l) dergällning, så kontår I utöfvandet afvels märksamhet förledas san f bristande uppl; samma uppfattoing aft tlämpa på Gud om den evige rättvisans trabt. Deraf läran lf I I s 1 ; synd skall drabbas af giagar, att hvarje tillfogas den syndige a. VÅnde, hvilket Iden är begången emot äv Nf. När synIdet eller Gud, så måste ätliga väsenItillfogar syndaren, vara ofsfslande, han I menniskan dö i sina synder, Me Skulle Ir alltså erfara ett oändligt litskall honli läran om den eviga osalighet N Deraf förhållandet mellan Gud och ww se, att ! liga menniskan fattas ungefär prod KOsaI som inom staten förhållandet mV Nsätt, s nark och en lifstidsfänge. Och fx mo-4 blir mera slående, om man fös sexgien I tillbaka i tiden till sådana stater? — sigli narken ansågs riktigt straffa lif mo-l, genom att tillfoga honom plågor ofången , den. lidan-, De mindre bildade, som ange strar j en hämnd utöfvad af staten, finnavyara ll svårighet vid att fatta Guds straff såsen ; truck af hans hämnande verksamhet. Mmt-! er FF Ff rer ff FR FT es mm