I. Chr. Boström. M 8 t I Vi vända oss . IV. e strömska filosofie4 till en de! af den bo-l; en stor uppmärks der Boström ock rönt 3 nemligen den re Chmhet af allmänheten, satser i religions nsfilosoliska. För sina lq den kyrkliga ortodoxilien har Boström hos 1 anskrifven. Om han ickl I Sverge blifvitilla c att vara atheist, hvilket V blifvit utgifven för g Boström sökte vindicera Cr omöjligt, då ju i 8 ( 8 1 så har han dock blifvit anuds personlighet, kristiekt sinnad eller en peedd vara antivetenskapliga verksamhet sökson, som S undergräfva skulle enligt k agare från har Bo-lo erkligen 1 sjelfva kristendomen. Boströ en sådan åsigt vara en gen sjelfva hedendomen. Emeller ström sjelf ansett sig vara en kristligt sinnad menniska både i si och i sin lära. Den stora allmän ej heller ansett Boström vara fiend kristendomens läror. Tvärtom har NN vit förklarad vara en man, som med skapens vapen kämpat för den ve kristendomen. Deraf har ock blifvi u 32 8 följd, att Boström för eina religi en!sg filosofiska satser blifvit mycket popuns1 8 8 8 För att läsaren skall kunna inse skälet Är. dessa motsatta omdömen om Boströ.n skol vi nämna några af dessa satser. Vid en viss utvecklingsgrad märker men1 niskan att hon står i ett inte förhållande 4 till andra menniskor och till det högsta väi sendet. Detta hennes inre förhållande börls blifva sådant, att en fullständig harmoni eger rum emellan henne sjelf och alla andra förnuftiga väsenden, samt särskildt det väsende, i hvilket de alla ingå såsom bestämningar, nemligen Gud. Men detta harmoniska samband måste menniskan uppnå genom sin fria verksamhet, alldenstund i menniskans inre lif ingen yttre makt kan med tvång inverka på henne. Men vidare är. klart, att menniskan med sin fria verksamhet ej kunde förverkliga den nämnda uppgiften, såvida hon ej i sitt inre lif vore bestämd af Gud sjelf. När Gud täckes verka på menniskan för det nämnda harmoniska lifvets förverkligande, så säges Gud vara menniskans försyn och saliggörare. Ändamålet med hans verksamhet i nämnda fall är menniskans frälsning och salighet. Huru Gud såsom försyn och saliggörare verkar på menniskorna för att göra dem frälsta och saliga — att redogöra för detta blir uppiften för Boströms religionslära. Hufvudafdelningarne i denna religionslära måste blifva tvenne. I den förra redogör Boström för hvad Gud gör för att ställa menniskan i ett riktigt förhållande till sig och andra menniskor under detta hennes jordiska lif; den sednare åter måste hafva till föremål Guds verksamhet för menniskans riktiga förbållande till honom och ella förnuftiga väsenden i ett lif efter detta. Vi skola något litet fästa oss vid hvardera af dessa afdelningar i Boströms religionslära. Det religiösa lifvet under menniskans jordiska lif består i ett kärleksfullt förhöllande emellan henne sjelf, Gud och hennes medmenniskor. Ettsådantliffinnes ej omedelbart hos menniskan. Hon måste fritt förverkliga det genom Guds inverkan på henne. Gud har sålunda att verka för upphäfvandet af allt som hindrar det religiösa lifvets framträdande hos menniskan. Hindret emot detta lif kan icke vara menniskans förnuft, utan i stället hennes sinnlighet. Gud har sålunda att i sin verksamhet söka upphäfva alla hinder för det religiösa lifvet, nvilka kunna uppstå derigenom, att menniskan har sinnlighet. Dessa hinder äro för-det första tendenser att blott verka i enlighet med sinnlighetens fordringar och för det andra fria handlingar i enlighet med samma sivnlighet utan allt afseende på det högre. Det förra är den onda benägenheten hos menniskan eller den s. k. arfsynden, det sednare är det irreligiösa lifvet eller den s. k. verksynden. För upphätvandet af dessa hinder verkar Gud genom att i menniskans inre ställa en uppfordran till henne att icke obetingadt följa de sinnliga lockelserna, och att, om hon det gjort, ändra sitt lif i öfverensstämmelse med Guds egna fordringar. Men om menniskan skall blifva verkligen religiös, så måste hon med frihet omfatta denna Gud: inverkan på henne. Denna Guds verksamhet på menniskan hans försonande verksamhet. Gud är så lunda sjelf den egentlige försonaren, Al! Guds försonande verksamhet är den, har utöfvar på menniskorna såsom deras försyr och saliggörare. Denna Guds verksamhe är densamma, som enligt teologien af de Helige Ande utöfvas på menniskorpa. Der före måste Boström fästa sig vid teologien uppfattning af den Helige Ande. Enlig Boström kunde den Helige Ande ej vara e person i gudomen. Med den Helige Ande om man vill behålla det namnet i religions filosofien, kan enligt Boström ej menas nå got annat än Gud sjelf, såvida han tänke verka på menniskorna till deras frälsnin och salighet Lan rp om Guu är forsonaren i högsta me 4 så är hyarja Å isende, 801 kar för detre igiösa lifvets förverkligand menniskan, en försonare i lägre och s( där mening. En sådan försonare ka rje menniska sägas vara, ifall hon ve r för det nämnda ändamålet hos sina met enniskor. Men om bland menniskorna n: n framträdt, som känt sig så fattad af de omliga förnuftet, att han uteslutande e; sig ät arbetet fö em ornas 4) och f F gas vara den högste försonaren. Men enligt denna åsigt kan Kristus i