Henschen och Loven, önskade uppskof med frågan, tills densamma blifvit af vederbörligt statsutskott behandlad. Hr Wern deremot yrkade, understödd af hrr Bager och Gahn, att borgareståndet borde vidblifva sitt redan förut fattade beslut, beviljandet af 500,000 rdr till nordvestra stambanans fortsättande, men bifalla inbjudningen i öfrigt. Ar Björck medgaf, att frågan om sträckningen af nordvestra banan genom Wermland kunnat utan skada uppskjutas, sedan man funnit sig för arbetets utförande icke böra anvisa mer än 500,000 rdr, ochibiträdde jemväljhr Wzerns åsigt om det föga önskliga deri, att frågor, som ådragit sig ett allmännare intresse, ofta afgjorts med knappa majoriteter, hvarigenom besluten icke kunnat tillvinna sig det moraliska förtroende, som det vore af vigt för representationen att bibehålla; men trodde dock att detta förtroende i ön högre grad berodde af ett noggrannt iakttagande af grundlagens föreskrifter. För utredning af frågan, om bondeståndets inbjudning kunde af borgareståndet antagas, vore nödvändigt att först göra sig reda för bondeståndets beslut i förevarande ämne, och hvilket beslut uttryckligen innebure ett afslag på den kungliga propositionen rörande sträckningen af banan och jemväl på framställningen om anvisande af anslag för banans anläggning i uppgifna riktning; och som berörda beslut icke innefattade anvisning af medel för arbetets utförande i någon annan sträckning, hvadan ej heller, ifall bondeståndets beslut blefve rikets ständers, någon utbetalning af medel för jernvägsarbetet kunde ifrågakomma, ansågs deraf följa, att bondeståndets beslut innebär vägran af anslag för nordvestra banans fortsättning mellan Kristinehamn och Arvika samt anhållan om vidare undersökning för bestämmande af hennes sträckning. Alla de öfriga stånden hade deremot beslutat, att nordvestra stambanan skulle fortsättas under innevarande statsregleringsperiod och dertill anvisat 500,000 rdr, ehuru olika meningar förefunnes rörande sträckningen, i det de två första stånden bestämt, att banan skulle dragas öfver Carlstad, och borgareståndet, att den skulle gå öfver Norum. Då grundlagen -föreskrifver, att i statsregleringsfrågor, dertill denna obestridligen hörde, tre stånds sammanstämmande beslut skola anses för rikets ständers, och detta stadgande alltid blifvit så tiljlämpadt, att i de delar, i hvilka tre stånds beslut sammanstämt, rikets ständers beslut ansetts i öfverensstämmelse dermed fattadt, syntes det böra medgifvas, att rikets ständer beslutat nordvestra banans fortsättning under inst. statsregleringsperiod medelst ett anslag af 500,000 rdr; och att den enda fraga, som kunde anses oafgjord vore den om banans sträckning, hvarom alltså borde omröstas i förstärkt statsutskott. Enligt denna uppfattning vore bondeståndets beslut förfallet; och då detsamma stridde emot ett af rikets ständer vid denna riksdag fattadt beslut, kunde någon framställning om antagande af bondeståndets beslut icke grundlagsenligt ega rum. Denna slutledning vore dock grundad på det antagande, att de tre första ståndens beslut om anslag af 500,000 rdr afsåg ett och samma ändamål, eller fortsättningen af nordvestra stambanan; Få i motsatt fall kunde den omständigheten, att len anvisade summan vore densamma, icke göra beslutet sammanstämmande. Nekas finge icke, att uppfattningen af ändamålet med anslagen kunde vara olika, emedan det skulle kunna sägas, att ändamålet vore nordvestra banåns fortsättning, under olika vilkor för sträckningen ; men ock, att ändamålet vore en bana genom Wermland, dragen i det ena fallet genom Carlstad och i det andra öfver Norum. Och med denna sednare uppfattning måste all samstämmighet mellan de 2 första stånden, å ena sidan, och, borgareståndet, å den andra, vara omöjlig, och borgareståndet befinnas ensamt om sin mening i frågan. I denna händelse vore sålunda Norumsbanan antagen af endast ett stånd och af tre stånd förkastad; hvaraf skulie följa att frågan om sistnämnda bana ej kunde komma till omröstning i förstärkt statsutskott, utan detta endast hafva att rösta mellan de två första ståndens beslut och bondeständets, hvilket innefattar vägran af anslag till de ifrågavarande banorna i Wermland och öfverensstämmer med borgareståndets i hvad detta innebär vägran af anslag till banan öfver Carlstad. Af denna framställning drogs den slutsats, att frågan upplöste sig i ett antingen eller; nemligen: antingen vore ändamålet för de tre ståndens anvisning af medel ett och detsamma, ehuru åtföljdt af olika vilkor, eller ock vore det icke ett och samma. Huru olika meningarne i detta hänseende än vore, så vore väl ändå hufvudändamålet föreningen mellan Kristinehamn och Arvika medelst jernväg, hvilket då äfven måste anses såsom hufvudändamålet med anslaget och bondeståndets inbjudning således icke kunna till antagande framställas. Hr Weern stode temligen ensam och isolerad om sin uppfattning af 69 S regeringsformen. Han hade visserligen rättighet att påyrka antagande af bondeståndets inbjudning på grund af sin uppfattning och tillämpning af nämnde S, men tal. ansåg sig för sin del böra yrka, det hr talmannen måtte förklara sig förhindrad att framställa prop. på bifall till inbjudningen, såsom varande mot grundlagen stridande. Vid af talmannen framställd proposition om inbjudningens läggande till hand? ingarne hördes starka såväl jasom nejrop, hvarpå talmannen förklarade sig vara af grundlagen hindrad att framställa proposition på bifall. Efter skedd votering om denna propositionsvägran, som gillades med 28 röster mot 21, vidhöll dock hr Wzern sitt yrkande, ehuru hans motion af hr Carlen förklarades nyss ha blifvit ett lik (enligt hr Wistrands åsigt ett halft lik), som det således ej stode i mensklig förmåga att uppväcka från de döda. Det tilläts dock, att hr Weerns förslag fick såsom en ny motion anses, och blef densamma i grundlagsenlig ordning bordlagd.