Borgareståndet. Diskussion om skjutsfrågan. Att skjutningsbesväret är en för jordbruket ganska tryckande börda, derom voro alla talarne ense, liksom ock derom, att densamma borde lindras eller afskaffas; men i afseende på tiden och sättet för dess afhjelpande voro åsigterna olika. Hr Beronius, som först erhöll ordet, erinrade om, huru vid många föregående riksdagar föreliggande fråga utgjort föremål för rikets ständers öfverläggningar, utan att något praktiskt resultat ännu kunnat vinnas. Man hade ännu ej kommit längre än till en from önskan, och det vore nu hg tid att öfvergå till handling. Medgifvas måste visserligen, att genom jernvägarne och diligencefarten skjutsen i betydlig mån underlättats; men dels vore detta fortskafiningssätt stundom ganska kostsamt och dels stode det ej på alla ställen att erhålla. Tal. önskade visserligen, att skjutsningsbesväret helt och hållet öfvertoges af staten, men åtnöjde sig dock med att yrka, att skjuts på alla mera trafikerade vägar måtte af staten ombesörjas, och anhöll derför om återremiss af betänkandet. I samma riktning talade äfven Hr Heykenskjöld, som ansåg skjutsfrågan vara af provinsiel beskaffenhet och alltså böra af landstingen behandlas och afgöras. Yrkade återremiss, för att visa kommande tider, att vi lifligt önska skjutsskyldighetens aflyftande från jordbruket?. Hrr Witt, Bergman, Henschen, Muren m. fl. yrkade deremot bifall, förmenande att genom återremiss ingenting vunnes. Utskottet hade tydligt utredt frågan och framvisat de svårigheter och betänkligheter, som under närvarande omständigheter lage i vägen för skjutsbördans öfvertagande af staten. Det vore derföre ändamålsenligast, att denna börda så småningom lindrades och allt efter sig företeende förhållanden af staten efter hand öfvertoges eller på annat lämpligt sätt reglerades; tilläggande den sistnämnde, att skjutsningsbestyret vore för Sverge en egendomlighet, hvilken det ej vore skäl att på en gång afskaffa. Hr Ridderstad. Bland alla jordbruket tryckande onera vore skjutsningsskyldigheten utan tvifvel det svåraste och blefve outhärdligare år från år, i samma mån som trafiken ökades. Det vore icke blott för jordbrukaren betungande, utan äfven ett onus, som demoraliserande trängde in på medborgarnes moraliska lif och medförde i många hänseenden osedlighet. Dessutom utgjorde det för landtmannen en sorts beskattning, hvartill ingen rättvis grund stode att finna. Den grundsats, som inom ståndet städse hyllats, borde väl äfven i denna fråga fasthållas, den nemligen: Ingen bör beskattas för mer än han eger. Tal. fästade vidare uppmärksamhet derpå, att skjutsbestyret ej vore den för Sverge enda egendoraliga institution; många andra funnes äfven och bland dessa vore äfven den svenska representationens navarande sammansättning och beskaffenhet, hvilken man dock, och detta med fullt fog, ej ansett sig böra i oförändradt skick bibehålla. Bgendomligheten hos en sak utgjorde således alldeles icke något skäl för dess fortvaro. Yrkade återremiss, Hr Hierta redogjorde för berörda frågas behandling under två de sistförflutna riksmötena samt bondeståndets ifriga agiterande för skjutsbestyrets öfvertagande af staten. Otvunget borde man medgifva, att uti skjutsskyldigheten ligger en stor orättvisa, mera skriande, ju mera trafi. ken ökades. Men denna orättvisa bestode ej deri, att skjutsbesväret VOre jordbrukarnes skyldighet, utan just deri, att den skjutsande har för liten betalning för sitt besvär; och den försvunne således ej derigenom, att ifrågavarande skyldighet öfvertoges af staten, utan den blefve på detta sätt endast flyttad från en till en annan. Enda och rätta sättet att afbjelpa den öfverklagade olägenheten vore enligt tal;s åsigt: att skjutslegan höjdes samt reglerades i förhållande till särskilda orters olika beskaffenhet i afseende på natur, folkmängd och ekonomi. Men som en sådan reglering för närvarande ej kunde åvägabringas, vore det klokast att bifalla utskottets gjorda hemställan, hvilken äfven bifölls med 40 röster mot 10. Diskussionen om bondeståndets intjudning rörande nordvestra stambanan. Frågan om denna inbjudning diskuterades med mycken ifver. Riksdagsordningens 53, 55, 69, 73 m. fl. SS vagelforos med yttersta noggrannhet och gåfvos af den ene talaren en tydning, rakt motsatt den, som af den andra ansågs vara den riktiga. Häraf blef följden, att hrr Wistrand, Witt, Waldenström, Muren och Isberg yrkade rent afslag; andra talare åter, nemligen hrr (fferta,