.) så är det ju också regeringen som egentligen har I denna rättighet. Men detta är ju en anomali, I ty den folket tillförsäkrade beskattningsrätten är l ju frihetens säkraste palladium. Frih. J. W. Sprengtporten. Den föregående I talaren har erinrat om den djupa betydelsen af I I den förevarande frågan, i så måtto som den vidrör svenska folkets beskattningsrätt och sålunda grundprinciperna för vårt statsskick. Men fastän så är, söker man icke dessmindre förgäfves iut skottets betänkande efter någon klar utredning J af densamma. Hvad jag deremot trott mig upptäcka i utskotltes tankegång har varit en återspegling af de välvilliga och försonliga tänkesätt, som representationsfrågans lösning framkallat inom landet, jemte ett tyst medgifvande, att rikets ständer sjelfva och deras utskott icke kunna frånkänna sig all delaktighet i det beklagliga missförstånd, som uppstått beträffande betydelsen afen bland de rättigheter, som svenska folket måste räkna till sina dyrbaraste; och må det vid denna tolkning förblifva. Men bort, mina hrr, med den tanken, att rikets ständer som en följd af det beslut, hvartill deras konstitutionsutskott kommit i denna fråga, skulle, som ett afskedsord till svenska folket, hafva bortskänkt det ringaste af den rättighet, att sig allena beskatta, som utgör dess trygghet och ära. Så länge riksdagarne endast sammanträdde hvart femte och senast hvart tredje år, saknades det icke anledning förrikets ständer, att med öfverlåtelse till någon del af deras egen makt, medgilva regeringen, att mellan riksdagarne, vid tillämpningen af tulltaxan, inom vissa gränser kunna jemka tullsatserna; och tilläfventyrs hade man på denna väg snårare kunnat komma till reciprocitetsförhållanden med främmande makter, än genom traktatsbestämmelser, som gjorts bindande för en lång följd af år. Men då riksdagarne hädanefter återkomma hvarje år och regeringens inflytande på tirendenas behandling vunnit en ökad utsträckning genom den rättighet, som tillerkänts konungens rådgifvare att deltaga i kamrarnes öfverläggningar, finnes det numera icke den ringaste anledning för en regering, som vill regera med folket och icke eftersträfvar att herrska, att önska sig en makt, som angriper grundvalen för vårt statsskick, iske gagnar henne sjelf och ieke kan afstås af något folk, som vill räkna sig till de fria nationernas antal. Låtom oss derför hoppas, att vi på samma gång sett början och slutet af denna sorgliga tvist, som, om den skulle förnyas, icke kunde fela att verka störande å det förtroende emellan styrande. och styrda, som utgör bådas styrka. Hr Aterman har framkastat den tanken, att tilläfventyrs någon grurdlagsförklaring kunde vara nödig för att undanrödja allt missförstånd om beskaffenheten af riksdagens beskattningsrätt. Denna åsigt får jag på det bestämdaste bestrida, ty lagen är tydlig och klar. Efter en sådan premiss, som förekommer i 57 R. F-. och hvari högtidligt förkunnas svenska folkets rätt att sig allena beskatta, kan icke som konklusion följa, att denna rätt icke består i något annat, än i rättigheten att betala skatterna, hvilket icke är någon rättighet, utan för mången utgör en ganska tung pligt. Men härtill leda ofelbart de slutsatser, jag vid detta och flera tillfällen hört från andra sidan framställas. Någonting så ologiskt har ingen lagstiftare kunnat tillåta sig att införa i en grundlag. Sedan jag sålunda nedlagt min reservation mot hvarje misstydning som, i de frågor jag vidrört, kunde uppstå ur utskottets betänkande, skall det vara mig likgiltigt under hvilken form ridderskapet och adeln besluter att lägga detsamma till handlingarne. Hr A. H. Ramcay redogjorde närmare för de åsigter, han i sin reservation uttryckt, men referenten lyckades ej uppfatta mer än högst ringa af talarens föredrag. Grefve Mörner höll frih. De Geer räkning för det yttrande han fällt, rörande tillsättandet af tullkomiten, att formen derför kunnat vara lyckligare vald, men talaren kunde ej låta bli att uttrycka den tanken, att han ansåg det ligga en förödmjukelse för konungens rådgifvare deri, att tullkomitens eget betänkande, der det öfverallt togs i öfvervägande möjligheten för den inhemska industrien att bestå, i sjelfva verket gaf ständerna rätt i sak, erkänna att rikets ständer haft rätt. Sorglig erfarenhet funnes nog af franska traktaten och den erfarenhet som vunnits låge deri, att vi frånsagt oss all reciproeitet hvad våra fartyg beträffade. Frih. De Geer hade . hånande ordalag yttrat sig rörande rikets sannskyldiga nytta, som han ansett ej ha blifvit förbitedd genom höjande af tullen på linieradt papper, men i talarens tanke fanns ingenting mera stridande mot rikets sannskyldiga nytta, än om len ena statsmakten inkräktar på den andras område. Frih. David v. Schulzenheim sade sig ha blifvit uppfordrad att uppträda mot ett par yttranden af friherre De Geer, men han ville ädelmodigt afstå från att bereda ytterligare plågor åt en lidande embetebroder. Systemet, menade .alaren, skulle bli svärt att försvara; är samhället sjukt, såsom man sagt, så är sjukdomen i im orterad, utan den har uppstått inom lanet. Denna sjukdom har ej kommit nedifrån och spridt sig uppåt, utan den har kommit uppfrån och spridt sig nedåt, det kunde då talaren örsäkra med säkerhet. Allt vore i oordning här landet, landtförsvaret, sjöförsvaret, ecklesiastiklepartementet, de derunder lydande veterinär: nrättningarne till och med, landtbruket, med tt ord sagdt: allt. Den olyckliga principen itt ej vilja ega någonting gör sig gällande i allt, å att systemet sannerligen ej vore mycket att murra för, minsann. Att segla för popularitetsind med för höga toppsegel vore också en farig seglats, men på det sättet har man seglat änge, allt för länge. Systemet vore mäktigt, let vore en riktig Goliath mot talaren. Hvad ullkomitens tillsättande angick, så ansäg talaen att då ständerna anslagit medel åt en komitå en riktning, så egde konungen ej rättighet att nvända dessa medel för en komit i en annan iktning, Deri låge en ytterligt stor fara, mejade talaren. Angående frågan om höjandet ch sänkandet af tullar, så herde man läsa ordaagen i grundlagen först irisiacnde och sedan iggande dem bredvid bvarandra, och talaren unde ej af grundlagen hur ur grundlagen enna åsigt om konunger.s rött att nedsätta tular skulle kunna utletas. Talaren hade hört säas, att landtmarskalken skulle vägra proposiion om man framställde yrkande att memoialet skulle med ogillande läggas till handingarne , men enligt 55 riksdagsordninen ansåg talaren att en sådan vägran ej hade käl för sig. En återremiss tjenar till ingentin, nen jag reserverar mig mot det slut, hvarti tskottet kommit. För öfrigt, så slutade talaren, östar jag för en införandet af en jordbruksninister! Frih. C. J. O. Ahlströmer ansåg att rätligeten för konuugen att nedsätta tullar vore lar och tydlig, den är medgifven i grundlagens tadganden och det är helt naturligt att denna vakt ligger i konungens hand. Under de sedaste 50 åren har ej heller konstitutionsutskottet ågonsin ansett sig kunna vid dylika tillfällen öra något åtal. , Frih. Raab fästade uppmärksamheten derpå, tt grefve Hamilton och grefve Mörner vissergen lemnät ett svar på talarens uppmaning; en sistnämnde med citerandet af en latinsk vers, plkande uttrycket af smärta vid berörandet 1 ömtålig punkt; talarens mening att skänka alsam åt den djupa smärtan hade man således velat begagna sig af, det hade eljest varit ett odt tillfälle att få öppna sitt betryckta hjerta. ien grefye Manderström hade ej svarat och det orde väl dock kännas angenämt att få vältra ån sig en börda, som kännes tung nog. Kunde an det ei så trodde talaren, som högt värderade