LIPeR oHottual UctLLla DICKIE DERANL lar Säval I LNO8 land som i Frankrike och Tyskland en stor mängd . mineralier blifvit undersökta i termoelektriskt hänseende. En tysk mekaniker vid namn Marcus, hvilken förut gjört sig fördelaktigt känd genom uppfinning at flera elektriska apparater, har af metall-legeringar konstruerat termoelektriska staplar af ganska betydlig styrka. Till positiv metall använder han en legering af koppar, zink och nickel eller blott af koppar och zink,jochjtill negativ antimon, zink och vismuth eller blott antimon och zink. Såsom isoleringsmedel beI gagnas glimmer. Med en dylik termoelektrisk Istapel, bestående af 125 par, smälte Marcus en I platinaträd af !j millimeters tjocklek, och med 30 par kunde han åstadkomma en elektromagnet, som förmådde bära 1!2 centner. För en termoj elektrisk stapel, som i styrka motsvarar 30 kolJzink-elementer, beräknar Marcus att dagligen erI fordras 22 eentner -stenkol för upphettningen. Vetenskapsakademien i Wien har belönat denna uppfinning med ett större pris. Den bekante engelske fysikern Tyndall har genom ett vackert experiment visat huru man genom mörka värmestrålar kan framkalla ljus. Tyndall koncentrerade med en hålspegel et elektriska ljuset från en stark galvanisk stapel. Emellan hålspegeln och dess brännpunkt lät han strålarne falla på en lösning af iodikolsvafla, hvilken lösning har egenskapen att absorbera alla lysande strålar, under det att de mörka obehindradt gå genom densamma. De strålar, som framkommo till brännpunkten, voro således uteslutande mörka. Om han nu i brännpunkten höll en tunn platinaskifva eller en kolskäriva, så började dessa efter någon stund att glödga och utsända ljus. Ehuru de nämnda kropparne endast träffades af mörka värmestrålar, så utsände de dock ljus, sedan deras temperatur hunmt tillräckligt stiga. De mörka strålarne hade således med kolets och platinans tillhjelp blifviv förvandlade till lysande. Detta experiment står i nära samband med den för omkring 15 år sedan upptäckta fluoroschensen och förklaras på ett analogt sätt med denna. Från Tyndall härleder sig äfven ett annat experiment, hvilket bevisar en oväntad egenskap hos synnerven i menniskans öga. Han koncentrerade med en stor glaslins strålarne af det elektriska ljuset, bildadt på vanligt sätt mellan kolspetsarne af en stark galvanisk stapel. Mellan den nämnda glaslinsen och dess brännpunkt insattes en lösning af iodi kolsvafla, hvaraf ljuset absorberades, så att till brännpunkten framkom endast värme, men icke något ljus. Ehuru hettan 1 brännpunkten var mycket hög, vågade dock Tyndall att der hålla sitt öga, sedan han genom en. passande skärm dragit försorg om, att de koncentrerade värmestrålarne icke träffade framdelen af ögat, utan endäst genomträngde pupillöppningen. Tyndalls öga förblef icke allenast fullkomligt oskadadt, utan han kunde icke ens förmirka den ringaste hetta af de starka värmestrålar, som genomträngde pupillöppningen. Jå man nu genom föregående försök med bestämdhet känner, att värmestrålar kunna genomgå ögats vätskor, utan att mer än delvis absorberas, så följer af detta försök att näthinnan och synnerven äro okänsliga för värme. De förmå icke angifva någon skilnad i temperaturen, ehuru de i sitt friska tillstånd äro ytterst känsliga för ljuset. Synnerven bildar således en direkt motsats till åtskilliga af kroppens öfriga nerver, hvilka inverkas af värmet, men icke af ljuset. Biand de frågor af på en gång teoretiskt och praktiskt intresse, hvilka under de sista åren företrädesvis tillvunnit sig uppmärksamhet, kan med rätta räknas den om värmets förhållande till det mekaniska arbetet. De många undersökningar, som till denna frågas utredande blifvit anställde, hafva ledt till det resultat, att värme kan förvandlas till mekaniskt arbete och i omvänd ordning det sednare till det förra. Då mekaniskt arbete uppstår genom värme, försvinper eller förbrukas en värmegrad, som till det uppkomna arbetet står i ett visst bestämdt förhållande; och på samma sätt, då värme framkallas genom mekaniskt arbete, försvinner en bestämd del af det sednare. Det är nu i teoretiskt och praktiskt hänseende af vigt att noggrannt kunna bestämma, huru mycket mekaniski arbete motsvarar en viss värmemängd, och om förhållandet dem emellan är oberoende af det sätt, hvarpå det ena förvandlas i det andra. För att besvara den första frågan har under det sista året en omfattande undersökning blifvit anställd af tvenne franemän, Tresca och Laboulaye, Enligt franska akademiens lofordande redogörelse för deras undersökning var denna anordnad på följande sätt: Ett cylindriskt kärl af starkt jernbleck, rymmande omkring 120 kubikfot, fylldes med torr luft till ett tryck, som vid nägra försök uppgick till nära 3 atmosferer. I det cylindriska kärlets ena botten var ett med kran försedt rör insatt, genom hvilket luften kunde utsläppas. Då nu den instängda luften senom öppnande af den nämnda kranen fick tillfälle att utströmma, blef dess tryck mindre och dess temperatur sjönk. Om temperatursänkninen uppmättes och afseende dervid gjordes på len värmemängd, som inträngde genom det cyindriska kärlets väggar från den yttre luften, så kunde den värmemängd, som under luftens itströmning gick förlorad, lätt beräknas. Om ru denna värmemängd jemföres med det mekaniska arbete, som den innestängda luften skulle ha örrättat, om den under belastning fått tillfälle utt utvidga sig så mycket, som motsvarande kilnaden 1 luftens tryck före och efter hvarje förök, så har man allt som erfordras för att beräkna, nuru mycket arbete motsvarar en viss värmenängd, eller hvad man brukar kalla värmets nekaniska eqvivalent. Slutresultat af den frågavarande undersökningen blef, att den värnemän;:d, som åtgår för att uppvärma ett svenskt kålp. vatten om en grad, förmår, om den för;andlas i mekaniskt arbete, att lyfta. 1458 I en ot högt. Denna bestämning af värmets mekaiska eqvivalent bör utan tvifvel anses vara mycet tillförlitlig. De erhållna temperaturdifferenerna och det deremot svarande mekaniska aretet voro betydligt större än som vid föregående rbeten af detta slag förekommit, och hela indersökningen synes vara gjord med stor omorg och skicklighet. De komiteräde, som af franska vetenskapskademien valdes för bedömande af den ifrågaarande undersökpingen, yttra i sin berättelse lerom, att fasta kroppar icke kunna användas ör bestämmande af värmets mekaniska eqvivaent, emedan det inre arbete, som uppkommer enom molekulernas förskjutning relativt till varandra, är åtföljdt af värmefenomener, hvilka öra en sådan bestämmelse osäker. Den fasta roppens yttre formförändring kan derföre, mena e, icke läggas till grund för en bestämning af etta slag. — Det synes dock vara tydligt, att e fasta kropparne lika väl som de gasformiga för frågavande bestämning äro användbara, om man loft lyckas att anordna undersöknivgen på ett idant sätt, att det yttre och inre arbetet nogrannt. åtskiljas. En undersökning i detta häneende med fasta kroppar borde dessutom bevara flera frågor, som för värmets teori kunde ara af intresse, äfvensom bidraga att afgöra, m värmets mekaniska eqvivalent är oberoende f det sätt, hvarpå det mekaniska arbetets förandling till värme försiggår. En sådan undersö ing har derföre på vetenskaps-akademiens fysiska wboratorium blifvit företagen. I afseende på irdet af värmets mekaniska eqvivalent lemnar enna undersökning nästan samma resultat som en franska, hvarförutan densamma bland anat gifver för första gången ett mått på storleen, af de värmefenomener, som härröra från det re arbetet vid fasta kroppars volumförändring. iom Sverge hafva följande arbeten blifvit pubcerade: Några undersö MA mA oc — AA 4 HH AM Me AA fe nt st AR UU HM KH mm FH FA FAL BA kningar om smältningsvärmet