OCH UVvlläad Lilllallgtvis Dblililvit indragne inom var solsystem, så måste man på samma gång antaga att i verldsrymden finnes ett oräkneligt antal dy lika gasflockar, eftersom allenast på den bana, der solen framgår i rymden, sådana så ofta kunn: påträffas, att årligen två eller tre nya komete: uppkomma — ty årligen uppdagas verkligen i medeltal så många nya kometer. Det är, enligt hvad erfarenheten visat, endast undantagsvis en gasflock genom solens attraherande inverkan blifver förvandlad just till en periodisk komet; derför måste särskilda vilkor i afseende på gasflockens afstånd från solen och på hastigheten af hans rörelse i något ögonblick, sedan han in: trädt inom solens attraktionssfer, vara uppfyllda. Emellertid är det klart, att, om kometernas ursprung är det antydda, sannolikheten för en ny periodisk komets uppkomst hädanefter icke bör vara ringare än hitintills. Må alltså de närva: rande periodiska kometerna försvinna; nya skola sannolikt uppkomma, och menniskan skall troligtvis aldrig komma att sakna tillfälle att tid efter annan äfven hos himmelskroppar af detta slag studera och beundra de oföränderliga lagar, som herreska inom den stora verldsbyggnaden. Professor Er. Edlund. Så snart daguerreotypien blifvit upptäckt, började man strax hysa den djerfva förhoppningen att kunna återgifva ljusbilder med deras naturliga färger. BSeebeck och Herschel hade redan vid denna tid iakttagit, att chlorsilfver under vissa förhållanden antager olika färger. Det var isynnerhet den röda färgen i spektrum, som de furno tydligast afbilda sig. Ett vigtigt framsteg i detta hänseende gjorde Becquerel för omkring 18 år sedan. Denne fann nemligen, att om man med galvanismens tillhjelp spå en väl polerad silfverskifva utfäller chlor ur en vätska, som innehåller 12 procent chlorvätesyra, så får silfverskifvan den märkvärdiga egenskapen att antaga den färg, för hvars inverkan den utsättes. Om solspektrum faller på en på detta sätt preparerad skifva, så färgar den sig med solljusets sju hufvudfärger: rödt, orange, gult, grönt. blått, indigo och violett. Lägger man på den preparerade skifvan ett koloreradt kopparstick, med den tryckta sidan åt skifvan till, och deröfver en glasskifva, hvarmed kopparsticket tryckes mot silfverskitvan, samt derefter utsätter det hela för dagsljuset eller solstrålarne, så erhåller man på siliverskifvan ett aftryck af kopparsticket med dess naturliga färger. Tydligast framträda på detta sätt rödt, grönt, blått och violett, hvaremot orange och gult endast svagare återgilvas. Men de färger, som. Becquerel på detta sätt lyckades frambringa, voro behäftade med det stora felet, att de genast försvunno, så snart dagsljuset eller solstrålarne föllo på desamma; och alla försök, som sedermera blifvit gjorda för att fixera dessa ljusbilder, hafva misslyckats. Enligt ett meddelande till franska vetenskapsakademien under slutet at förlidet år synes man dock nu hafva kommit ett steg längre. En fransman Poitevin har nemligen efter ett stort antal fotografiska försök kommit derhän, att han icke allenast kan frambringa de olika färgerna, utan äfven till en viss grad göra dem oföränderliga. Ehuru det eftersträfvade målet ännu icke kan sägas vara uppnådt, synes dock den väg vara angilven, på hvilken preblemets fullständiga lösning är att söka. — Poitevin genomdränker papper med chlorsilfver, hvilket han bereder på samma sätt som Becquerel. Emedan ett dylikt fotografiskt papper är föga känsligt för ljusets inverkan, behandlar han detsamma med en vätska, som består af en mättad lösning af dubbelt chromsyradt kali, en mättad lösning af kopparvitriol och en lösning af fem procent chlorkalium i vatten, alla dessa tre beständsdelar ingående i blandningen till lika volymer. Derefter låter han papperet torka, under det att detsamma skyddas för ljuset. Ett på detta sätt beredt papper bibehåller flera dagar sin känslighet. Sedan ljusbilden blifvit upptagen, fixeras den genom tvättning med vatten, i hvilken qvicksilfverchlo rid är upplöst. De erhållna bilderna bibehålla sig oförändrade i ett album, men förstöras, om de utsättas för starkare solljus. En fransk fysiker Tresca har under förlidet år . publicerat ett arbete, som för utvidgandet af vår ! kännedom i molekularteorien är at framstående : l l vigt. Tresca har nemligen genom anställda försök visat, att fasta kroppar utan att förändra aggregationstillstånd vid vanlig temperatur kunna på visst sätt göras flytande, det vill säga, tvingas att utrinna ur en öppning på ett starkt och till sin form oföränderligt metallkärl, ungefär på samma sätt som en flytande vätska under analoga förhållanden skulle göra. De fasta kroppar, med hvilka dessa försök anställdes, voro bly, tenn, silfver, koppar, jern och stål samt dessutom ler och is. Af dessa ämnen utskuros runda skifvor, så stora att de rätt och jemnt -kunde inläggas i ett tjockt, cyrindriskt metallkärl, hvars inre diameter var något mer än 3!s tum. Det cylindriska kärlets ena botten var borttagen, och i midten af den andra bottnen var ett rundt hål borradt, hvars diameter vid olika försök varierade från 3 till 12 linier. Derefter applicerades på de nämnda skifvorna ett starkt tryck, hvilket vid några försök uppgick ända till 1000 atmosferer. Det visade sig då, att de i cylindern inlagda skifvorna började uttränga genom det runda hålet och bildade en sorts stråle, som i många hänseenden fullkomligt liknade den, som en flytande kropp bildar vid utrinnandet ur en öppning på ett kärl. Om strålen afskars, kunde man i afskärningen se, att alla de inlagda skifvorna samtidigt passerade genom det runda hålet på cylindern. Strålen bestod nemligen af koncentriska lager, bildade af de på hvarandra lagda skifvorna, hvilka alla på samma gång under det starka trycket blefvo tunnare. Genom noggranna iakttagelser har det lyckats Tresca ett bestämma den väg, som en partikel går, under det den förflyttar sig från sin ursprungliga plats i den plana skifvan till detläge den slutligen erhåller i den bildade strålen, och detta är i teoretiskt hänseende utan tvifvel det vigtigaste resultatet af Trescas undersökning. Såväl han sjelf som den komitå, till hvilken denna undersökhing för bedömande af franska akademien blif. vit remitterad, fästa dessutom uppmärksamheten på en vigtig tillämpning deraf inom geologiens område. De berg, af hvilka jordens fasta yta till en stor del består, äro, såsom man vet, genomkorsade med en mängd gångar, hvilka äro fyllda med andra bergarter än den, hvaraf berens hufvudmassa består. Man har antagit, att åtminstone en del af dessa gångar blifvit fyllda på det sätt, att en flytande eller halfflytande massa från jordens glödande inre blifvit inpressad i densamma, Trescas undersökning häntyder på, att man icke nödvändigt behöfver antaga, att denna massa vid inpressningen varit flytande. Då det är möjligt, att med de svaga medel, som stå menniskan till buds, kunna tvinga äfven de hårdaste kroppar att förhålla sig, som om de voro flytande, så kan detta så mycket mera vara fallet, då fråga är om de storirtade krafter, hvaröfver naturen sjelf disponear. För förklaringen af ett annat naturfenomen kan Trescas undersökning äfven vara af ntresse Det är bekant, att de glacierer, som betäcka högre berg, äro stadda i ett beständigt nedskridande utför bergens sluttande sidor. I samma mån de på detta sätt närma sig de lägre liggande dalarne, bortsmälta de under inverkan af den der rådande högre temperaturen. Huru än den dalgång, hvari glacieren nedskrider, må vara beskaffad, den må yara krokig och ojemn, än tvärbrant och än långsluttande, än bredäre och än smalare, så bildar dock glacieren under sitt fortskridande i densamma en fan ten sammanhängande massa, som utfyller da sångens alla ojemnheter. Man vet dessutom sn den is, som ligger i glacierens midt, fortskrider hastigare än den som ligger närmare kanterna, och, detta oaktadt, synes is-täcket OM MD VD KN hv Mm MM RH FR rv Ir ff MR Br a v N B h 8g SAM Ö LD RIGS PN pts FL PL LL BT le vi d d kt in 1