CaECHUONNNSHEL ar lUKkval den, all, medan all a andra hitintills kända periodiska kometer hafv: af jen direkt rörelse, eller under sina omlopp kring tt I solen röra sig på samma sätt som planeterna a I från vester till öster, denna komet tvärtom ha alen retrograd, rörelse. eller rörer sig från öste ; Itill vester. Afven i detta hänseende saknar mar n lalltså hos de periodiska kometerna, likaväl son I hos de icke-periodiska, den harmoni, som utmär g I ker vårt planetsystem, och som uttalar sig der , uti, att samtliga planeterna röra sig i samme a I riktning och utefter banor, som föga afvika frår cirkelformen och som hafva endast mycket smö lutningar mot hvarandra. Denna harmoni hän ti tyder med temlig tydlighet derpå, att solen och 1 I planeterna icke blifvit genom en slump med hvar: I andra förenade till ett system, utan att de alla -Ihafva ett gemensamt ursprung. Det motsatta förhållandet med kometerna. i förening med dessa. kroppars helt olika ska beskaffenhet. e Ileder då nästan ovilkorligt åt antagandet, latt de ursprungligen icke tillhört vårt solsystem, llatan att de äro kosmiska kroppar, som råkat el komma inom sferen för solc tiraktion och i I derefter nödgats åtlyda lagarne för denna attrak-Ition. Det saknas icke heller skäl för den förr I modan, att dessa främlingar icke komma att fört blifva stadiga gäster inom vårt s tem. För -Jatt ej tala om de kometer, som icke äro perio-I diska utan beskrifva paraboliska eller hyperbo .Jliska banor, och om hvilkas öde, sedan då lemnat våra trakter, vi icke hafva någon föreställI ning, så synas icke heller de pegodiska komeflterna att rätt väl trifvas i de nya förhållanden. dit de blifvit försatta, utan här småningom gå sin upplösning till mötes. Man har nemligen iakttagit, att dessa kometer allt ifrån deras första upptäckt småningom mer och mer aftagit i storlek och ljusstyrka. Redan för längre tid tillbaka har man hyst en sådan förmodan om den Halleyska kometen, om hvars fordna utomordentliga prakt man eger lifliga beskrifningar från 16:d och 17:de århundradena, medan hans sednaste apparition, som inträffade år 1835, wvisser. ligen företedde en ganska vacker anblick, men dock på intet vis motsvarande dessa äldre skildringar. Under sistlidne år hafva, enligt giorda beräkningar, icke mindre än tre af de kända sex periodiska kometerna måst passera sina perihelier och således befunnit sig i vårt grannskap, nemligen Enckes, Fayes och Bielas kometer. Af dessa hafva ganska riktigt den Enckeska och den Fayeska kometen varit synliga, eburu båda, och isynnerhet den förre, i ett, i jemförelse med föregående apparitioner, ögonskenligen försvagadt tillstånd. Bielas komet deremot har oaktadt trägna efterspaningar icke kunnat återfinnas, och det är icke osannolikt, att denna komet numera är för oss för alltid förlorad. Vi erinra oss, hurusom denna komet under loppet af apparitionen år 1846, efter alt i början af denna apparition hafva visat sig enkel såsom tillförene, helt plötsligt delades i två från hvarandra med ett litet mellanrum skilda kometer, af hvilka hvardera hade sin egen både kärna och svans, Denna tvådelning synes hafva varit ett vigtigt moment i den allmänna upplösningsprocess, som denra komet undergår. Vid den derpå följande apparitionen, är 1852, sågs kometen äter och var fortfarande dubbel; den ena komponenten kunde dock endast med yttersta möda urskiljas. Ar 1859 inträffade ånyo en perihelii-passage, men kometen kunde då icke upptäckas; också voro hans lägen i förhållande såväl till solen som till jorden vid detta tillfälle särdeles ogynnsamma. Det var derföre med så mycket mera spänd väntan hans återkomst förlidet år motsågs, hvilken nästan dock, såsom nyss nämndes, blef gäckad, ehuruväl förhållandena denna gång icke voro ogynnsamma. Här må vidare erinras om De Vicos komet, som upptäcktes i Augusti 1844, och enligt de observationer, hvilka under denna apparition anställdes, måste hafva en omloppstid af ungefärligen 5!(2 år; men oaktadt gjorda efterspaningar har denna komet sedermera aldrig kunnat återfinnas. Så många sammanstämmande tecken leda otvunget till förmodan om de periodiska kometernas småningom för sig gående upplösning c!er deras massors förskingring i verldsrymden. Men hurn är en sådan upplösning eller förskingring möjlig? Hvad äro då dessa underbara verldskroppar? Under sednaste tiden synes man äfven hafva funnit en säker ledtråd till dessa frågors besvarande. Att kometernas massor bestå af ett ytterst glest ämne, har man länge vetat, och ojäfaktiga bevis härför finnas flere. Sålunda vet man, att, oaktadt kometerna vanligen äro ganska voluminösa kroppar, och oaktadt de understundom komma någon at planeterna helt nära, likväl aldrig någon deraf härrörande rubbning af planeternas rörelser kunnat förmärkas; vidare vet man, att fixstjernor med nästan oförs glans kunna ses igenom kometernas äfven tätare delar; ändtligen känner man med temlig säkerhet, att en och annan komet med sina svansar vidrört jorden, utan att någotslags tecken deraf kunnat på jorden förspörjas, en tilldragelse hvarpå den vackra dubbelsvansade kometen af 1861, enligt nyligen bekantgjorda beräkningar af franska astronomen Liais, lemnar det sednaste exemplet. Af hvilken natur och beskaffenhet i öfrigt kometmassorna äro, har deremot icke varit lika visst och oomtvistadt. De flesta astronomer hafva visserligen omfattat den åsigten, att kometernas massor utgöras af mycket tunna och lätta gaser, som omkring en gemensam attraktions-medelpunkt äro tätare sammanpackade till en kärna. Men äfven andra meningar hafva sökt göra sig gällande, och deribland isynnerhet den, att kometmassorna äro sammansatta af ett oändligt antal små fasta kroppar, som genom vissa mellanrum äro skilda från hvarandra, hvarvid några antagit dessa korpuskler ytterst små, ungefärligen såsom dammpartiklar, andra åter förmenat dem vara jemförliga med stenar af större eller mindre dimensioner. Under sista tiden har spektralanalysen uppträdt afgörande mellan dessa olika meningar och otvetydigt uttalat sig till förmån för den åsigten, som antager kometerna utgöras af vidsträckta gasmassor 1 ett mycket förtunnadt tillstånd. Astronomen Donati i Florens undersökte med spektroskop ljuset hos-den första af de kometer, som visade sig under år 1864, och fann,: att detta ljus icke bildade ett oafbrutet spektrum utan, i likhet med gaserna, ett spektrum af endast några få, nämligen här tre, från hvarandra skilda ljusa streck, af hvilka ett utmärkte sig framför de andra genom sitt långt intensivare ljus; och astronomen Secchi i Rom, som undersökt den nyssnämnda Tempelska kometens spektrum, fann detta vara på samma sätt sammansatt. Dethar för ett år sedan från detta rum blifvit omnämdt, alt de verldskroppar, hvilka äro bekanta under namnet nebulosor, förete spektra af liknande beskaffenhet. Af dessa iakttagelser berättigas man alltså till den slutsatsen, att kometerna i sjelfva verket icke äro annat än flockar af gas, och att de äro kroppar af enahanda struktur som nebulosorna. Det ligger då nära till hands att antaga, att dessa två slags kroppar äfven hafva ett och samma ursprung eller utgöra qvarlefvor, ännu befintliga i ett mera primitivt tillstånd, af det gemensamma grundämne, hvaraf alla verldskroppar blifvit danade. Någon annan ösentlig åtskilnad dem emellan synes icke förefinnas än den, att nebulosorna äro ofantligt mycket större massor än kometerna, och att mnebulosorna just till följd af sina dominerande massor intaga en sjelfständigare plats inom det stora verldssystemet, medan de jemförelsevis små kometerna blifva lydiga vasaller åt hvarje större verldskropp, i hvars, närhet de råka at? komma, När nu en dylik gasflock eller komet; som förut sväfvat isolerad omkring i den kalla verlderymden, kommer inom vår sols attraktionssfer och under närmandet till henne mer och mer utsättes för hennes strålande värme, måste densamma nödvändigt undergå en ofantlig dilatation eller spridnins: unnenhara snår MM MM ot IN MH mr oh mm —mm -— AA RK AP rum s-—t— MBB — RA rt jr br rg