mellan dygnets längd och den tid, som månen be höfver för att göra ett omlopp kring jorden, oct denna skontroll borde vara betydligt skarpare är 3 alla andra i anseende till månens långt hastigar i rörelse i sin bana. Redan för snart halftanna a Isekel sedan fann den berömde Halley, genom at jemföra äldre och nyare månobservationer mer hvarandra, att månens omloppstid icke är oför änderlig, utan långsamt förmmskas — ett för. hållande som, då man icke trodde sig hafva nå. got skäl att misstänka en föränderlighet af del använda tidsmåttet eller af dygnet, länge blef till sin orsak oförklaradt och som väckte ick2 ringa uppseende, alldenstund en reel förminskning af omloppstiden nödvändigt måste åtföljas af ett månens närmande till jorden och, i fall detta närmande icke hade någon gräns, måste hafva till slutlig följd, att månen en gång i en aflägsen framtid skulle instörta på jorden: Först den store Laplace lyckades gifva en teoretisk förklaring af denna företeelse och på samma gång skingra farhågan för den hotande katastrofen, som visserligen för en jord-invånare skulle hafva varit föga angenäm att åse. Laplace fann nem. ligen, att den långsamma förändring, som jordbanan i afseende på Bin form undergår, i det att hennes afvikelse från cirkelformen småningom förringas, förorsakar ett dylikt långsamt förkortande af månens omloppstid; men emedan jordbanans formförändring icke öfverskrider en viss gräns, utan i en aflägsen framtid måste öfvergå 1 en förändring af motsatt riktning, så måste månens antydda närmande till jorden i en framTtid upphöra och öfverg : i ett aftägsnande. Med denna förklaring har man ända intill sednaste tiden ätnöjt sig. Genom den fulländning, som månens teori i sednare tider genom Planas, Hansens, Lubbocks, Adams och andras forskningar ernätt, är man för närvarande i stånd att långt fullständigare än tillförene förklara månens rörelsefenomener och har bland annat äfven kunnat numeriskt noga bestämma den förkortning, som månens omloppstid lider genom den afLaplace angifna orsaken eller genom den långsamma ändringen af jordbanans form. Deraf framgår, att den förändring, som månens omloppstid lider genom den ifrågavarande orsaken, icke utgör mer än ungefärligen hälften af den verkliga, som observationerna ådagalägga. Det är isynnerhet iakttagelserna al äldre tiders golförmörkelser, hvilka icke låta förena sig med sednare tiders månobservutioner, med mindre man antager tillvaron af ännu en annan orsak till förminskning af månens omloppstid. En liflig diskussion har under flera år blifvit om detta ämne förd mellan de astronomer, som i sednare tider företrädesvis sysselsatt sig med teoretiska undersökningar öfver månens rörelser, utan att leda till någon förlikning mellan teori och observation. kn-utväg till ästadkommande af denna förlikning vore nu visserligen att söka i antagandet, att jordens rotationshastighet småningom förminskas eller, med andra ord, att dygnets längd småningom tillväxer; ty det är klart, att derigenom skulie en skenbar förkortning af månens omloppstid uppkomma, som vore tilläcklig att förklara det antydda förhållandet. Men så länge man icke var i stånd att angifva nägon fysisk orsak till en sådan förminskning af jordens rotationshastighet, måste tillgripandet af denna utväg vara helt och hållet oberättigadt. Nyligen har likväl den franske astronomen Delaunay visat, att en dylik fysisk orsak verkligen förefinnes, i det att hafvets ebb och ftlod hämmande inverka på jordens rullning och alltså oupphörligt sträfva att åstadkomma en förminskning af denna rullningshastighet. Det är bekant att fenomenet af ebb och flod förorsakas af solens och månens attraherande inverkan på hafsvattnen, som betäcka större delen at jordytan, men att solen dervid endast spelar en underordnad roll. Vi skola, för att förenkla frågan, lemna denna solens medverkan åsido. Fenomenet yttrar sig då uti hafsvattnens sträfvande att i rje ögonblick hopa sig omkring två diametralt motsatta orter, af hvilka den ena för tillllet har månen i sin hjesspunkt eller zenith och den andra i sin fotpunkt eller nadir. Emedan månen genom den skenbara dagliga rörelsen fortskrider ifrån öster till vester i förhållande till orterna på jordytan, så förflyttar sig äfven floden eller högvattnet oupphörligt i samma riktning eller från öster till vester på jordytan. Denna hafsvattnets relse mötes likväl af en mängd hinder, hvilka förorsakas af fastlanden och hafsbottnens ojemnheter, och hvilka göra fenomenet så inveckladt, att en detaljförklaring af det sätt, hvarpå floden uppträder å hvarje särskild ort, icke är möjlig. Endast den regelbundna, efter månens rörelse sig rättande periodiska återkomsten af ebben och floden qvarstår öfverallt oförändrad, men flodens Höjd och sjeliva tidpunkterna för dess inräffande äro andra än de skulle vara, om hindren icke funnos. Sålunda, i fall jordytan vore hel och hållen betäckt af vatten, och i fall detta vatten kunde fullkomligt fritt röra sig, skulle höjdskilnaden mellan ebb och flod ingenstädes kunna uppgå till stort mer än 2 fot, medan i vissa hamnar floden i verkligheten antager en vigantisk höjd, såsom i Irländska sjön, der den kan stiga mer än 50 fot, och i Fundy bay vid Nordamerikas östra kust, der den stiger ända ll 100 fot öfver ebbens niveau. ÄAfvenså inträfjar floden ingenstädes i det ögonblick, då månen befinner sig I ortens meridian, hvilket utan hindrens mellankomst skuile vara förhållandet, utan en eller annan timme sednare, olika för olika orter. Dessa hinder, eller fastlanden och hafsbottnens ojemnheter, som motsätta sig flodens tWmänna sträfvande att fortplanta sig från öster ill vester, måste å sin sida i allmänhet röna en ryckning i samma riktning, alltså en tryckning notsatt riktningen af jordens rotation; och gerom denna beständiga tryckning på delar, som ammanhänga med den fasta jordkroppen, måste lennas rotation något hämmas, hvaraf en förängning af dygnet blifver en nödvändig följd. Detta teoretiska räseonnement tr icke nytt, utan ar redan förr varit vid flera tillfällen framstildt: nen man har utan närmare undersökning tagit ör gifyvet, att effekten utaf den ifrågavarande vämningen af jordrotationen vore för ringa, för utt någonsin kunna blifva märkbar. Delaunay ir den förste, som har visat, att så icke är förvällandet, utan att af denna orsak en förlänging af dygnet uppkommer, som i seklernas längd vör kunna bemärkas isynnerhet uti en skenvar förkortning af månens omloppstid. En diekt och noggrann beräkning at den på sålant sätt uppkommande förstoringen af dygnets ängd är naturligtvis icke möjlig i anseende ill oregelbundenheten och den oändliga mångden af de hinder, hvilka störa hafsvattnens ria rörelse, och hvilka till en del äro helt och vället obekanta. Genom antagande af ett melelvärde från flodens fördröjning eller för den id, som förflyter ifrån månens gång genom meidianen intill närmaste flods inträffande, hvilsen fördröjning just är, enligt hvad vi sett, beoende af mera nämnda hinder, har Delaunay kunat visa, att totaleffekten af dessa hinder är unrefärligen så stor, som erfordras för att förklara let angifna förhållandet med månens rörelse. Härigenom har alltså denna länge omtvistade fråsa, eller frågan om den småningom för sig gånde förminskningen af månens omloppstid, blifit i teoretisk mening nöjaktigt utredd. Hvad ingår den motsvarande förlängningen af dygnet. å kan en noggrann beräkning deraf grundas enlast på antagandet, att den del af mån-omloppsidens genom observationerna ådagalagda föränIring, som icke efter en skarpt utvecklad måneori låter på annat sätt förklara sig, har sitt ur prung från denna källa. För närvarande kan am beloppet af denna dygnets förlängning enlast gilvas en ungefärlig föreställning. Att denna längning måste vara mycket ringa, framgår edan af den omnämnda omständigheten, att obervationerna icke varit i ständ att ådagalägga ågon märkbar förändring af vårt år och af de mr 2 fu Pe rv -— —— MH Mm m kt AR mn 4 cm vm NR tr ns Hm mm ROR MN MR SR FAR MKJ AH AM mr LA AM AN Ar