söth utgör den bestämmande normen för menniskans fria verksamhet, för det andra i hans lära om den konstitutionella monarkien såsom den statsform, som motsvarar statens begrepp, och för det tredje i bans stränga fordran, att staten måste respektera och befrämja alla menniskans ursprungliga och medborgerliga rättigheter. Det kunde väl finnas andra punkter i Boströms rättsfilosofi att framhålla. Men då de mera röra detaljerna sf densamma, förbigå vi dem helt och hållet. Om hans åsigt om statens straffande verksamhet få vikanske tillfälle att tala i nästa afdelning af vår uppsats. ilja vi nu betrakta det förhållande, som den Bosirömska rättsläron intager till den föregående rättsfilosofien, så måste vi ställa den högre än denna. Boström mäste opponera sig emot den åsigt om staten och rätten, som herrskade hos de es. k. naturrättslärarne ända ifrån den förste ibland dem, Hugo Grotius, till den siste mera-framståense, nemligen Fichte den äldre. Enligt dessa var staten en skyddsanstalt, som uppkommit genom ett fördrag emellan de blifvande statsmedlemmarne, hvilket fördrag dels sades vara ingånget emellan dem sjelfva, dels åter emellan dem och monarkev. Men enligt en sådan lära måste staten tänkas vara en död mekanism, som blifvit på ett godtyckligt sätt hopsatt. Statens uppgift kunde då endast blifva att skydda sta:smedlemmarnes i fördraget bestämda rättigheter. Nu ville Boström inlägga ett förnuftigt och ejelfständigt Nf i staten, hvadan staten enligt honom j kunde vara en dylik skyddsanstali. : Ett sådant högre lif i staten, hvilket ursprungligen tillhörde dess väsende, sökte Hegel inlägga i densamma. Hegel bestämde detta statens lif sålunda, att det ver det gudomliga förnuftet, som omedelbart framträdde 1 staten. Derigenom måste Hegel sätta staten högt i motsats emot naturrättslärarne, enligt hvilka staten blott var ett nödvändigt ondt. Men då statens lif var gudomlighetens eget, så hade staten ej något sjeliständigt lif såsom stat. Han var i stället en genomgångsform för det gudomliga lifvets utveckling till dess fuilkomlighet. Mcn saknade staten ett sjellsländigt lif, så var dermed gilvet, att allt, som skedde i staten; var verkadt af det gudomliga växndet sjelft. Dessa verkningar voro statens lagar, seder och bruk. Ståtens lagar, sådona de voro vifna, voro sålunda enJigt Hegel, ett utiryck af Guds :omedelbara fordringar. Menniskan mäste böja sig under dem utån all frihet och sjelfverksamhet, då tiven menniskan, likasom staten, blott var en genomgångsform för det gudomliga förnuftets verksamhet. Men derigenom försvann all fordran på politiska rättigheter hos stateruedlemmarne. i Oaktadt dessa konseqvenser af Hegels uppfattning af staten och menniskan ansåg han dock, att staten bäst kunde bära sig, sävida statstormen var den konstitutionelt monarkiska. Men detta påstående är ej af Hegel vetenskapligen bevisadt ur statens begrepp, utan bloit antaget på grund al vissa historiska förhållanden i Tyskland och Preussen på Hegels tid. Boström måste i sin uppfattning af siaten i vissa punkter sluta sig till Hegel, men i andra åter skarpt opponera sig emot honom. Ilikhet med Hegel säg Boström i staten ett högre förnuftigt lif. Men Boström fann ock, att delta måste vära ett sjelfständigt förnuftigt lif. Han kunde då ej med Hegel förklara detta lif vara det gudomliga förneftet, uten :det måste enligt honom vara ett enaat förnuftigt väsendes lif. Och detta förnuftiga lit måste enligt hopom vara nationens eget. Nationen var sälunda den personlighet, com badå att såsom stat sjelfständigt förverkliga sig hos statsmedlemmarne. Derigenom måste Boström sluta sig till den nya tidens tendenser i fråga om staten, enligt hvilka det är hvarje nations ; oförytterliga rätt ett få vara och verka såsom en sjelfständig stet. Genom sin uppfattning of staten såsom h ett sjeifetändigt väsende samt genom den insigten, ati statens verksamhet skall utöfvas af en representant, hvilken alltså ken jg begå felsteg i bestämmandet af statens Ingar, mäste Boström rikta sig emot Hegels åsigt om de positivt gifan Jagarnes nödvändiga !tr förnuftsenlighet. Och genom bevarandet af menniskans sjelfständighet och frihet kunde Boström ock vetenskapligen förklara nödvändigheten af politiska frioch rättigheter. k I likhet med Hegel hyllade Boström den konstitutionella monarkien. Mea Boström sökte bevisa dess nödvändighet ur statens !N och folkets begrepp, då den deremot Host, Hegel kom in i vetenskapen genom en inkonseqvens mot hans rättsfilosofiska prin-b Ciper. Utrymmet tillåter oss ej alt mera fästa oss vid Boströms ställning till den. föregående rättstilosofien. Vi vilja blott tillägga, att den Boströmska rättsfilosofien bildar en skarp ti matsats emot läran om monarkens berätti)tr gcnde att med Guds nåde företega, hvilka !m handlingar hen behagar. Monarken regerar enligt Boström ej geoom Guds omedelbara q inverkan, utan endast genom sin insigt i statsindamålets nödvändiga fordringar. HvarjeD at monarken företagen handling, som stri-h: ler emot detta ändamål, är enligt Boström ett hån håde emot Gud och staten och dess med emmar. En åsigt om staten, enligt hvilken dess lagar skulle vara ett uttryck f uppenbarelsen, behörigen tolkad af kyr-hi kan, kunde ej stå tillsammans med Boströms ättsfilosofi. Boström har framställt en del af sin rättsilosofi i. ?Gruandlinier till den filosofiska statsläran?, När denna skrift framträdde i ryck; så mottogs den med stark ovilja af til den fria pressen. Sedandess hafva de poitiska passionerna hunnit svalna. Vid Boströms gaf erbjuder sig ett osökt tillfälle ati lugnt tänka efter, hvad han uträttat inom rättsfilosofien. Genom vår uppsats. hafva vi velat visa, att Boström, som så skarpt velat framhålla menniskans individuella frih t i hennes sedliga lif, lika varmt velat vindieera åt staten och folket samt indivi