sorgsfulla klädsel och i sitt sätt att vara, och ytterst uppmärksam och artig. Allt detta hade hans far varit ganska stolt öfver på den tiden då han hoppades en lysande bana vid Cambridge för sin äldsta son; ja, ibland betraktade han Osbornes aristokratiska vanor och finhet som ännu ett trappsteg till det rika och förnäma giftermål, som skulle återställa familjen Hamleys fordna glans. Men nu då Osborne ej vunnit den ära han hoppades, då finheten och förnämheten blott ledt till oförutsedda utgifter (för att gifva arftcgarens skulder den lindrigaste benämningen), nu blefvo den stackars ynglingens vanor blott en ny näring för fadrens harm. Osborne sysselsatte sig endast med att läsa eller skrifva, äfven då han var hemma, och följaktligen fanns det icke många saker af gemensamt intresse för far och son, då de möttes vid middagseller aftonmåltiden. Det hade säkert varit vida bättre om Osborne kunnat vara road af landtbruksgöromålen, eller andra saker, dermed beslägtade, men han var mycket närsynt och alls icke, som brodren, ifrig botanist eller eljest intresserad af mnaturalhistorien. Han hade ytterst få bekantskaper i trakten; jagten, som förut varit hans käraste nöje, hade äfven detta år blifvit betydligt inskränkt, då squiren sålt en af de hästar som förr stått till hans wisposition. Stallets besättning hade blifvit i alla afseenden minskad, kanske emedan det var denne inskränkning som ver svårast både för honom sjelf och Osborne ait finna sig uti, och som han derföre fann ett bittert nöje i att utöfva. Den gamla vagnen, köpt i fordna dagar af jemförelsevis rikedom och öfverflöd, behöfdes icke längre efter mrs Ham: leys död, och föll i stycken i vagnshuset, endast af brist på eftersyn. Den bäste ai