hans bekymmer och missräkningar, voro dock ej orsaken till hans bittra harm mot Osborne. Ingenting kan gifva vreden en så skarp udd, som sårad eller misskänd och missbrukad tillgifvenhet. Och squiren trodde att Osborne och hans rådgifvare hade uppgjort beräkningar, grundade på hans kanske snart inträffande död. Han afskydde denna tanka så mycket och kände sig så olycklig deraf, att han ej vågade dröja dervid eller närmare undersöka den. Han inbillade sig hellre och invaggade sig med dyster belåtenhet i denna inbillning, att ban nu var för gammal, var onyttig i v:rlden, född under en olycklig stjerna och att allting gick illa under hans öfverinseende. Men denna tanke gjorde honom dock icke ödmjuk. Han skretsina motgångar på ödets räkning icke på sin egen, och han föreställde sig att Osborne såg huru onyttig han blifvit och derföre missunnade honom de få dagar han ännu kunde, efter naturens ord-. ning, ha att fordra af lifvet. Alla dessa inbillningar skulle utan svårighet blifvit förjagade, om han blott kunnat få tala om dem med sin hustru, liksom fordom, eller till och med om han blott varit mera van vid umgänge med dem han ansåg som sina likar; men den skygghet och känsla af underlägsenhet, som förhindrat honom derifrån, sträckte sig kanske i visst mått till de känslor han byste för sina söner, mindre till Roger kanske än Osborne, ehuru den förre tydligen skulle blifva den utmärktare af de båda. Men Roger var praktisk och intresserad af landtbruk och allt hvad som föregick utom bus, och han visade sig alltid road af de småsaker, terfliga nog, som hade kommit icom squirens dagliga erfarenhet; Osborne, deremot, var hvad man vanligen kallar Bfin?; nästan qvinlig i sin om