STOCKHOLM dea 10 April. Beväringsfrågan. Till Redaktionen af Aftonbladet, I Aftonbladet har, som det vill synas af olika författare, under de sednaste dagarne framkommit artiklar, hvilka gå ut på att tillställa ett förkastelsevotum öfver de grun der till ny beväringsorganisation, regeringen tyckes hafva tänkt sig attvid en annan riksag framlägga i mera bestämda former och detaljerad utarbetning. Det är i allmänhet lätt att förkasta, men ganska svårt att skapa något nytt, som är klokt och ej i sin ordning förkastas. Riktningen af de pu åvägabragta förslagen visar sig vara: en ökad beväringsöföiog, d. v. e. ett erkännande af den närvarande beväringsinrättningens underhaltighet, såsom medel till armens ögonblickliga förstärkande, samt dess ringa förmåga att i farans stund kunna, med så liten öfning åt manskapet, användas. Man har, i de förberörda ertiklarne icke bestridt sakens nödvändighet, men varit af olika tanke om sättet; man vill dock icke läsa den kongl. propositionen ordentligt, och än mindre vill man tro, att densamma icke innehåller avnat än hufvudgrunderna, uten förmenar att den äfven skulle omfatta detaljerna. Sådant är likväl icke förhållandet; intet kan vara klokare, än just att principerna först blifva diskuterade. Arbetet med ett till alla delar utfördt förslag kan och bör lämpas efter hvad erfarenheten och det upplysta omdömet gifva vid handen; men icke kunna de påståenden komma i betraktande, som dels vilseföra allmänhetens i denna nya sak iöga stadgade begrepp, dels söka under stora ords täckmantel hölja de dyra kostnaderna för ett land, hvars resurser för så många andra ändamål böra tagas i anspråk. Hufvudsyftet i den nya beväringsorganisationen är påtagligen, att få så mycken tid lemnad till beväringsyoglingens bildande, att han ej må blifva ett värnlöst slagtoffer för väl öfvade fiender, under det han tilllika kan utgöra en bättre förstärkning åt den aktiva armån, än hittills varit förhållandet. Detta anse sig de i vapenyrket insigtsfulle kunna erhålla genom ett rekrytmöte, som egentligen blott uppgår till omkring 40 dagar, samt genom 4 är efter hvarandra följande regementsmöten i 15 dagar årligen. Det företa -äret öfvas beväringsynglingen som rekryt; de 3 sista får han utbilda sig tillsammans med kamrater vid regementet och praktiskt fullborda hvad han förut inhemtat. Denna tid måste anses vara ett minimum, men är dock ett något att lita på. Genom hvarenda dag, som minskas häruti, förstöres hela planen, nemligen den, att i nödens timma ega något tillförlitligt i hvad man har och ej ett inbilladt stöd, som likt en såpbubbla brister för minsta vidröring. Kanwman väl påstå, att vi i Sverge förmå åstadkomma de summor, som hela beväringsklassens nödtorftiga öfvande skulle kosta? Det vore ju en dårskap. Således måste man, fill följd deraf, öfva en del af denna klass mera än hittills skett, den del nemligen, som alltid och vid första krigsutbrott bör vara till nands att rycka mot fienden. Genom att uttaga ett mindre antal ef beväringsstyrkan i oeh för detta ändamål, vinner man ej allenast att detta i tjenstgöring återinkallade antal ökar siffran af hela den exercerade styrkan, utan äfven att beväringsåldern kan bibehållas vid den nuvarande, emedan första året ej beräknas för den del af beväringen, som gevast bör kunna användas i fält och som just under och genom de återkommande öfningarne uppfriskar och utvecklar de militära kunskaper den inhemtat. Huru denna del uttages kan vara likgiltigt. Vill man ej grunda den på lottning, utan på frivillighet, emot en skälig ersättniog för den på vapenöfningen använda tid, kan detta vara sak samma om blott den erforderliga nummerstyrkan erhålles. Lottdragniog begagnas i alla länder, och intet var väl naturligare, än att regeringen föreslog detta medel, då det ingenting kostar; men möjligen kan medel beredas till ersättning åt de frivilliga, utan betydligare uppoffring af statskassan, Beträffande den farhåga man synes hysa, att ?proletärernas? antal skulle ökas genom de på detta sätt uttagna beväringssoldater, kan jag yttra mig helt kort. Det är farligt att fantisera i organisationsfrågor, men det är ett fel att glömma hvad man redan eger, då detta lemnar ett talande exempel. Huru kan man så litet känna till vår armås sammansättning, att man förgäter en hel kårs tillvaro, nemligen Wermlands fältjägareregemente, som just är uppsatt af frivillige och som, på sednare tiden bättre omhuldadt än förut, fast med ganska ringa kostnad, framstår försenhvar opartisk såsom en trupp och ett befäl, förtjenande det högsta loford. Regementets styrka är blott 600 man, men desse äro till största delen från samma proving, och det skulle i många landskap icke ens behöfva uttagas ett så stort antal af försla klassens beväringsmanskap, då endast omkring ed fjerdedel ef densamma erfördrades, för att undergå en längre vapenöfning. Kan man ifrågasätta, att beväringssystemet skultevara brutet när skyldigheten -att utgå till fäderneslarid: ts försvar qvarstår för alla? Eller månne det är för fredens dagar, och icke för krigets, som man bör organisera den väpnade styrkan? Under freden gör man sig beredd för kriget, men man utrn andas hua ft för Att nÄädfall sm RA