nvuiket talade om varit med — stadse småsjungande för sig sjelf, eller då han satt till häst med sitt ljuslockiga hår och vackra rödlätta ansigte! Och man har en folksägen om honom på Gotland, att då han 1829 uppvaktade konung Carl Johan och kronpripsen (med anledning af denne sednares lifvande resa till ön), hade den då lille prins Carl när han såg Cederström sagt: det är en rasker kar, det!? och det var sannt som ett kungsord. Frih. J. Cederström förstod sig väl på gutarne, rådslog gerna med förståndiga bönder och tog stundom mot dem hemma hos sig på bostället Romakloster, 7 fjerdingsväg från Wisby (hvarest landshöfdiogarne då alltid bodde); och han förstod sig ock på beväringen. Också gingo vapenöfningarne som en olja, alltsom befälet var utmärkt och nitiskt, såsom isynnerhet vid Garda, Dede och Hoburgs kompanier och andra, inom hvilka genom skickliga officerare utvecklades en ypperlig anda, då truppen snart fritt och allmänt lade sig till uniformer, man qvarstod af fri vilja allt längre såsom underbefäl, målsköt som karlar samt exercerade och gjorde marscher, uppslutningar, m. m. såsom ett garde. Och maäskapets glädje i Cederström var alltid ganska stor, fast den någongång uttrycktes på underligt vis. Så skulle Cederström en gång komma till ett kompani för att se på målskjutningen, då kaptenen i god tid beordråt en underofficer att skaffa och uppställa skott-taflan. Men en handvändning innan Cederström anlände fick officern lyckligtvis se skott-taflan, och på denna hade man då målat en svart gubbe med stor trekantig hatt, rödt hjerta på bröstet och — träben! Ack, det skulle efter bondbegreppet vara till en hedersbevisning för baronen; men kaptenen; förskräckt, fick bara brådtom att öfversudda hela skilderiet: . Och vi minnas ganska väl hur det den tiden förhöll sig vid stadsbeväringen, som visserligen ingalunda var den bästa truppen, hur det lekte pojkarne i hågen att bara bli I. gamla, d. v. s. 15 år, då få komma med . i leken och handskas med geväret; ty redan i de minsta pysar ser man ständigt, medl mustascher af sot, leka excist, tåga vid barntrummans lilla dån, ryta och kommendera, då små raska flickor rätt ofta äro med i ledet. Derföre hände det, attlifliga skolgossar redan vid tolf års ålder anmälde sig till beväringstjenst, eller hela tre år innan man behöfde, antogos och härdade gladt ut med strapatserna. Och verkligen var dock exercisen under Cederströms tid ganska sträng: kl. 4 om morgonen gick reveljen på ertillerigården i Wisby (liksom vid alla kompanierna på landet), kl 12 5 stod man på linien och kl. 5 började vapenöfningarne, som, med en half timmas frukostrast, fortgick till kl. 11; och på e. m. exercerades från kl. 4 till 8, med en half timmas otendagsX-rust kl. 6. Men, sedan stadspojkarne då störtat hem och fått en bit mat, roade det ganska många af dem att äter kasta bandoleret på sig, ta geväret i hand och på slaget nio, då trumpeten smattrade på artillerigå:den, såsom vakt åtfölja taptot med spelet under en timma kring hela staden, då alla gator alltid voro skockade af en böljande glad menniskomass2, som följde musiken och isynnerhet för att höra de vackra stycken, som alltid utfördes framför chefens och majorernas bostäder. Ty dessa Wisby bevärings kompanimöten inträffade alltid samtidigt med det allmänna befälsmötet i Wisby midsommarsveckan, hvilket var som en pågående liflig folkfest genom det inkomna talrika befälet (omkring 500 man), officerarne, inqvarteringens glada bestyr, åskådandet af vapenöfningarve på By-rummet, helst om qvällarne, det ystra lägerlifvet i tälten, den ökade affärsrörelsen i staden samt den muntra fältmusiken morgon och qväll. Eljest ansågs.och var stad beväringen, eller dess jägarekompani, som bestod af allehanda stadens ungdom, såsom den ystraste och oregerligaste trupp i hela l: beväringen, och deruti såg man om hvartannat en skräddarlärling i gräsgrön frack och gula nankinsbyxor, en lång skolpojke med 8. k. fläskhätta eller skinnkaskett, bodpojkar, drängar, gesäller, en landslagen, allvarsam matros i blankhatt och kavaj 0. 8. v.; och dessa ungdomar tilläto sigl stundom under sina sjelfvalda borgar-officerare hvarjehanda tilltagsna friheter. Men de kunde också exercera ganska bra när de ville och då de anfördes af omtyckt be-l. fäl, eåsom isynnerhet den duglige stadsmajor J. Ehbinger, som alltid visste att uppehålla manstukten. Detta var dock: allrasvårast, då det efter ett uttåg i skog och mark under en skenstrid med löst krut gällde att afslå ett låtsadt anfall af ?bönderna? eller landsbefälet; då kunde det nog hända att en afskjuten skaplig tallkotte träffade en fredlig landtman i ryggen eller att hans lugg sveddes vid bösspipan af någon hetlefrad ?by-sårk? (stadspojke). Men vanligtvis gick det ändock ej värre af än att Parrest? kunde undvikas, men dessa utflygter och fältöfningar roade ungdomen ogement och voro ganska nyttiga. — Och så anställde Cederström ibland större sammandragningar, såsom t. ex. en gång omkring 1826 af hela landets beväring samt artilleriet från staden — endast med undantag af Fårö och Wisbyjägarekompani — till en skenstrid vid Östergarn, då somliga trupper med vapen och packning fingo tåga en 5 eller 6 mil och derutöfver till mötesplatsen, der bivuakera, kampera ett par dagar, exercera från morgon till gväll och så tåga hem på samma vis. — Att Gotlands nationalbeväring kan uthärda en fältmarsch, såg man nyligen intygadt af ett ögonvittne (dokt. D. Söderberg) uti Wisby-Posten 1866, n:o 7. Men en sak, som bland Cederströms krigsöfningar qvarstår hos OVE i gladt minne, var omkring 1828, då Wisl y jägarekompani under betälsmötet i Wisby och i förening med landsbefälet (tillsammans omkring en 600 man) blef beordradt att en fjerdingsväg från staden på östra landsvägen vid Skrubbstomt öfva sig med att uppkasta ett fältverk eller redutt. Nå, officerarne utstucko linierna i sandvallen, vi fingo koppla gevären i Pn och kasta bandoleren af samt gripa till spaden och så arbeta,