Nationalbeväringen på Gotland. Teckning af S... En klok bonde gärdslar först, odlar och bygger sen; och gärdesgården kring ett folks odling och frihet är landets krigshär, Gotlands försvar (Gotl. Läns N. Tidn. 4860, n:r 5 å 4.) I en tid, då man lyckligtvis med allt större allvar tänker på att förstärka fäderneslandets försvar, är det kanske ej olämpligt att nämna några ord om naticnalbeväringen på Gotland, hvilken i flere aiseenden är en lärorik föresyn för de vapenförbund, som nu grundas och utvecklas i vårt land, ja s-kert äfven af vigt vid ordnandet af heia vårt krigsväsende i gemen, både allmänna beväringen samt vår lilla men goda stamtrupp, hvilka begge väl alltid öra vara och förblifva grundvalarne för vårt fosterlands försvar. Märkligt är det, att då man fordom i våra landskaps vapensköldar insatte lejon, gripar, örnar, m. m., samt lät dem försvaras af dugtiga och snart derpå indeita regementen, gaf man det aflägsnaste och inalunda minst vigtiga landskapet Götlond ristuslammet med kors och gloria i skölden samt ingen krigstrupp alls till försvar; hvilket allt väl skulle betyda: hjelp dig sjelf! och i fall det gäller, så vänd dig till vår Herre, ty ifrån moderlandet har du intet bistånd att vänta. Och så blef det ock; ty först under konung Carl X byggdes till landets värn en liten vacker fästving, Carlssvärd, på Eneholmen vid Slite; men något vidare krigsförsvar vet man då ej af, utom något bondrytteri i gamla dagar, hvars fanor länge funnos i kyrkorna. — Under och efter konung Carl XII:s olyckJiga krig, då allt var i lägervall, halfva Gotland i ödesmål, allt manskap för länge sedan fallet i kriget och kungen redan från Bender tillåtit borgerskapet i Wisby att i sin nöd öfvergifva och låta förfalla en af stadens begge hamnar (eller den norra, nu 8. k. garela?), anfölls det värnlösa Iondet fyra särskilda gånger (1715 och 1720) af ryssarne under Apraxin, då det sköflades, Prandskattades och klockörna borttogos ur flere kyrkor, och mycket folk, både unga och gamla, släpades bort i fångenskap, bland andra den 68-årige kyrkoherden i Östergarn N. L:n Neogard. Då fick allmogen berga sig så godt den gitte, och Fåröboarna rustade sig, höllo utkik och försvarade sig modigt under ledning af en styckjunkare, Stubb, med en kanon, den de förde tvärt öfver sin ö, eller dit den bäst beböfdes, och afslogo så Jyckligen fiendens landstigning vid Ryssnäs; och slutligen försöktes då ett föga ordnadt försvar utaf en af vår flottas yppersta hjeltar, dåvarande landshöfdingen G. von Psilander. Sedan, eller på 1700-talet, fanns dock på ön fyrahundra man artilleri, förlagda dels uti Wisby och dels på Carlssvärd ; men i början af 8S-års krig, då den snillrike men förrådde korung Gustaf III behöfde alla truper för att sätta sig i aktning hos ryssen, danskarpe och Anjala-adeln, drogos dessa g. k. handftlangare? från Gotland (och återkommo aldrig) samt från Carlssvärd, som då grundrefs; på -det att?, såsom det sades, fienden ej skulle bemästra sig det?. Också då fingo Gutarne, sedan mycket ungdom, ja ock husbönder af allmogen frivilligt gått ut i kriget, hjelpa sig sjelfva. Så sades det en dag att ryssen landstigit i Tofta och en annan gång vid Dämba på Fårö: folket samlade sig till försvar och nedgräfde sina smulor, men det var falskt larm den gången. Snart derpå sände hvar socken tvenne bönder till Wisby att lära exercera och för att sedan på söndagsqvällarna öfva folket i vapen, då husbönder och drängar brukade egna gevär, men ?sårk? (gossarna) stora störar; och så höll man jemt utkik åt sjön. Och slutligen fick allmogen till ledning en och annan krigsbuss samt till hjelps en hop gamla kronogevär, med 5 qvarters Jånga pipor och messingplättar på rund-kolfven med Carl XII:s namn: grofva doniogar, men de slogo väl. — Men kustboarne voro lyckligtvis ingalunda buskablyga samt rätt säkra skyttar: ty utom den träffsäkerhet de vunni under jagten, hade manskapet af. ålder och såsom ett folknöje öfvat sig i målskjutning med kula eller hagel på våget? (täflings. spelet i flere kroppsöfningar och lekar mel. Jan folk af olika kön, åldrar och socknar). Och lika värnlöst var Gotland lemnad ännu 1808. — Då, tidigt på våren, var Gotland — liksom ock vid början af 1786 ärs krig —, omslutet af en oöfverkomlig hafsis, som alldeles stängde det för den öf riga verlden, och kanske den lugnaste och fridfullaste fläck i Europa. De blodige krigsminnena sedan 20 år voro di mes förgätna, och på det fredliga lilla lande fanns ingen militär, Ja ej en sabel elle; knappt ett gevär, utom de bössor, mec hvilka strandbonden fällde en ?kut? (hafs själ) eller någon herre-jägare knäckte er jösse. Derföre, när vice landshöfdingen den gamle öfverste E. af Klint, hvarje fre dag kom in till staden och tågade till can celliet, följdes han alltid i hamn och hä af en mängd folk och pojkar, som med ny fikenhet betraktade den märkvärdiga före To tan of KR oRstong hlåonla nivm. oo OC