ww ka AT, AA MEN MAA MEN: I konseqvenserna af Hegelianismen till re materialism i uppfattningen af allt — oc I dermed oek af det sedliga. Ty någon sträng vetenskaplig ethik efter Hegel finner ma ej i Tyskland. Hvad Fichte den yngre skri vit såväl i ethiskt afseende som i andra äm nen -och hvari man märker en sträfva att bevara menniskanvs individualitet oc Guds personlighet — lider i den positiv I sjelfständiga uppfattningen af de tilosofisk: problemerna at en dunkelhet i uppfattnin Jgen och en äkta tysk svamlighet i resonne menterna, att vi ej kunna tillmäta honon stör betydelse inom filosofien. En författare har sagt, att, likasom läka rekonsten, om den ej håller sig uppe på sir vetenskapliga höjd, nödvändigt måste lemne fältet åt qvacksalfvare och deras ofog, så inträffar äfven inom filosotien, att, om den ej håller sig uppe på det filosofiska vetan. dets höjder, de filosofiska qvacksalfvarne anse sig ensamt hafva fältet. Och det är klart, att sådan måste följden blifva inom det ethiIska området, om man stannar vid den låga uppfattning af sedlighetens begrepp, som förekommer hos Hegel. Också har Tjelfva verket des vetenskapliga ethiken dött ut effter Hegel, och man har i stället nöjt sig med mer eller mindre vetenskapligen fe lagda resonnementer öfver de ethieka fr .Jgorna. Dessa hafva hufvudsakligen gått ut i på, att sedlighet skulle vara blind lydnad Iför allt bestående, och de reglor, hvarefter man i detta fall hade att rätta sig, ekulle Jisynnerhet vara uppenbarelsens af kyrkan tolkade satser. Men det är klart, att enligt Jen sådan lära, lika väl som enligt Hegels, Jallt afseende på den personliga friheten och den inre moraliska sinnesförfattningen lemnas åsido, Boström hade sålunda allt skäl att i ethiskt afseende söka häfda. det filosofiska vetandets berättigande. Och han gjorde det på ett sätt, som hedrar den svenska filosofien. Det var just den inre sinnesförfattningen, som enligt Boström gjorde handlingen sedlig, såvida denna var åstadkommen genom fritt vilj-beslut, och såvida den var ett uttryck af menniskans förnuftiga natur. Då må statens lagar, de sinvliga bestämningsgrunderna och Guds i dogmatiken tillkännagifna vilja vara huru som helst beskaffade, hvarje handling derefter, såvida den stred emot menniskans förnuftiga natur och dess fordringar, måste enligt Boström förklaras vara osedlig. Och menniskan kan enligt honom aldrig undskylla en handling med, att hon ej vetat, hvad hennes förnuftiga väsende i handlingens ögonblick af henne fordrat, ty i samvetet finnes detta förnuft alliid närvarande och är der verksamt. Boström vindicerade sålunda ett af kristendomens anda fordradt sedlighetebegrepp och kunde vetenskapligen förklara samvetets betydelse, hvilket sålunda aldrig kunde drifva menniskan till det onda — detta allt emot Hegels ethik. Vi hafva sett det hufvudsakliga innebål-! let i den boströmska ethiken samt dess ställ: ping till den ethiska vetenskapen i allmän: het. Men Boström har derjemte en stor förtjenst i uppställningen af den ethiska vetenskapens form. I detta afseende äro ethi-4 kerna i allmänhet mycket bristfälliga. Men en antydnivg till det riktiga i detta fall fö-5 rekommer hos Schleiermacher, hvilken vidt 19:de seklets början i en ssrift, benämnd! t i 1 Kritik af de föregående moralsystemerna?, lemnat ett glänsande prof på sin kritiska skärpa. Med ledning af Schleiermachers antydningar i detta verk har Boström på ett fullständigt sätt bestämt, hvrudan den vetenskapliga formen af en ethik måste vara. Och ätven derigenom har han gjort den ethiska vetenskapen en stor tjenst. Ett sådent sedlighetsbegrepp, som det af Boström bestämda, öfverensstämmer med den sedliga känslan hos menniskan. Det var då naturligt att inom vårt land, der hos folket i allmänhet det sedliga allvaret aktas högt och der samma allvar äfven genomgår de vetenskapligen bildade, Boströms ethik ej skulle röna något motstånd. Också har man ej funnit någon af dem, som i andra fseenden opponerat sig emot Boström, göra något försök att kriticera hans moralsystem. Men derföre har Boströms förtjenst för den ethiska vetenskapen blifvit mindre uppmärk-a sammad ; och det är för att väcka dennalr uppmärksamhet, som vi något utförligare ta-d at om Boströms ethik. lc Skulle någonting i den boströmska ethikenn väcka motstånd, så kunde detta ej hafva sin a rund i något annat, än att någon förutfat-å ad mening jon denna ethik stöttes för1 wufvudet; och det gifves en punkt i den bo-r trömska ethiken, som af nämnda skäl rönt ft rågot motstånd: Det är nemligen den ve-lo enskapligen bevisade satsen, att endast verka: ynden eller osedligheten är menniskan tillel äknelig såsom ett moraliskt ondt. Benägen-a: eten till det onda hos menniskan — den rc å kallade arfsynden — kan enligt Boström ;j räknas till det moraliskt onda; men dålb letta sammanhänger med de religiöst filo-vi ofiska frågorna, så lemnas oss kanske tillph älle att derom tala i en annän del af vår2! ippsats. a et är någonting storartadt, högt och vi ent, som genomgår den boströmska ethi-sl en. Vid studiet af den genomströmmas man a f en känsla, likartad med den, man erfaruf id studiet af Socrates och Kants moral-m ystemer. Det är likasom en ande från hö2 re och ljusare rymder, som i dessa systeI kc ner träder fram för läsarens inre öga; också afva Socrates, Kant och Boström i grund fö edslagit den sinnliga sjelfviskheten. De m afva i stället genom sina moralsystemer di ärt menniskan att ej sätta sin lit till det innliga, utan att med en känsla af ödmjuk-at et underordna sinnlighetens fordringar unlin er hennes förnuftiga, såsom Socrates sade,be OCD OÖ ETN 4 Dm H med Gudarne befryndade? natur. eg UTRIKKS FRANKRIKE. äf Enligt korrespondenser från Paris till entig elska tidningar tyckes det goda förstånd, ar om för tre månader sedan rädde mellan I lö rankrike och Förenta staterna, ha lidit nå. år at afhrönk KN