Z År 1842 blef Boström professor i prakt ska filosofien vid Upsala universitet. Und mer än 20 år verkade han i denna sin hb fattning. Det är naturligt, att Boström ui der denna tid skulle egna sin uppmärksan het företrädesvis åt de praktiskt filosofisk frågorna. Också höll han i flera omgångs föreläsningar öfver de praktiskt filosofisk vetenskaperna, ethiken, rättsläran och rel gionsläran. I denna del af vår uppsats vilj vi endast sysselsätta oss med Boströms upp fattning af sedlighetens begrepp och de för delar, som derigenom tillskyndades dei ethiska vetenskapen. Med sedlighet har man i alla tider mena ett riktigt af den verksamma menniska: sjelf åstadkommet förhållande emellan de väsentliga hos henne och det hos henne som ej är ett uttryck af hennes väsende Mångfalden af moralsystemer måste natur ligen bero derpå, hvad man förstår mec det väsentliga hos menniskan. I denna sah ha mänga olika åsigter uppstått. Dock he man vanligen ansett dem ha rätt, som, : likhet med Socrates och den kristna läran, förklara menniskans väsende vara hennes förnuftiga natur. Sedligheten måste, enligt en sådan uppfattning af menniskans väsende, vara den fria verksamhet hos menniskan, i hvilken förhållandet emellan hennes förnuftiga och blott sinnliga natur göres sådant, att, hennes förnuftiga väsende är det bestämmande, och att det sinnliga blir bestämdt till öfverensstämmelse med det förnuftiga. Till en sådan uppfattning af sedlighetens begrepp måste Boström sluta sig, Detta var för honom nödvändigt, då ju menniskan enligt honom till sitt egentliga väsende var ett moment i Gud. Derigenom blef Boströms ethik, såsom det heter på konstspråket, rationalistisk, ty det förnuftiga hos menniskan var det bestämmande i hennes sedliga verksamhet, och derjemte positiv, ty det sinnliga hos menniskan skulle i den sedliga verksamheten af henne omarbetas Will öfverensstämmelse med hennes förnuftiga väsendes fordringar. Ur sedlighetens begrepp, på detta sätt bestämdt, utvecklade Boström de allmännaste sedliga begreppen, och erhöll af dem jöalla en sådan uppfattning, som på ett slående sätt öfverensstämmer med förnuftsinstinkten hos hvarje ej alldeles moraliskt förderfvad menniska. Huru detta af Boström verkställes, kan ej här framställas. Emellertid kan en hvar al det redan nämnda ana grunddragen i den boströmeka ethiken. Dessa äro, att sedligheten är en fri verksamhet hos menniskan, att det förnuftiga väsendet hos henne — hennes eget individuella förnuftiga väsende— är den ledande lagen för den sedliga verksamheten, att sinnligheten, behörigen omarbetad, får upptagas i menniskans sedliga lif, och att det sedligt goda i sin fullständighet är den individuella menniskan sjelf, såvida hos henne alla sinnliga tendenser blitvit genom fria viljan ställda i förnuftets tjenst. I sammanhang härmed vilja vi nämna, att Boström ock noga bestämt begreppet af osedligheten, sedlighetens motsats, eller det moraliskt onda hos menniskan. Det ärnaturligt att, då sedligheten är en fri verksamhet till det förnuftiga hos menniskan, det moraliskt onda måste vara en fri verksamhet, som bestämmer sig till det sinnliga, då förnuftet i stället hade fordrat sitt eget förverkligande. Menniskan är sålunda, enligt Boström, sjelf skulden till allt moraliskt ondt. Nu kan menniskan vara tillräknelig endast för det, hvartill hon sjelf är eknolden. Deraf är ock för Boström en nödvändig följd, att bland allt ondt menniskan blott är tillräknelig för det moraliskt onda. Nu är det moraliskt onda detsamma som det syndiga lifvet hos -menniskan. Ingen synd kan sålunda finnas, utan att menniskan sjelf är skulden till densamma. Den enda synd, som alltså är någon verklig synd och som dermed ock är tillräknelig, är, enligt Boström, hvad teologien kallar verksynd, eller — som är dermed liktydigt — osediighet eller det moraliskt onda. Sedan vi sålunda sett, hvilken äsigt Bo-!f ström har om sedligheten och dess motsats, t så ha vi att betrakta betydelsen för den ethiska vetenskapen af den boströmska ethiken. Det är naturligt, att Boström mårt ste på det kraftigaste opponera sig emot all 4. sådan ethik, enligt hvilken sedligheten skulle vara ett lif i sinnliga njutningar eller e ett lif, som hade i allmänhet till uppgift el 1 AA MH HH SA D nm mL Fen rs 0 mm I-Had den sinnliga lycksaligheten, bestående i en a klok beräkning af hvad som kan vara nytI fy tigt för menniskan, oberoende af alla högre intressen. Den boströmska filosofien måste ö alltså i detta fall bilda en skarp motsats et mot den åsigt om sedligheten, som genom Helvetius blef den bildade allmänhetens i B sednare hälften af 1700-talet i Frankrike; de ifvenså mot det sedlighetsbegrepp, som genom Shaftesbury blef det gällande hos engelsmännen under större delen af samma h irhundrade;. äfvenså mot den sedliga lära, ac som i Tyskland -mot slutet af samma sekel ej utbreddes genom dens. k. tyska pularilosofien eller die deutsche Aufk ärung?. laf Genom alla dessa åsigter hade det sedliga l,; medvetandet hos de bildade i Europa blifM vit alldeles förvirradt och förslappadt, hvilet ket isynnerhet i Frankrike åstadkom sedligretens karrikatyr i hoflifvets förpestade I, ferer hos en Ludvig XV. Boström måste 1 ålunda i sin ethik sluta sig till de sedeäror, som uppträdt i medveten opposition mot en sådan det sinnliga lifvets åpoteoseing, som egde rum i de nämnda åsigterna. Cadana ethiker hade blifvit uppställda af hu ant och Fichte den äldre. I likhet med sf lem måste Boström starkt framhälla, att cke det -innliga i något afseende kunde vara estämningsgrunden för menniskans sedliga sy rerksamhet. Denna måste i stället sökas i räl rennes individuelt förnuftiga väsende. Något he lylikt föreskrefs i Kants och Fichtes ethiker, så vadan det är gifvet, att Boström i dem e kulle finna flera anknylningspunkter för sin de ippfattning af sedlighetens begrepp. sö Men sedan det 18:de seklet gått till ända fa ned dessa ansatser till en högre vetenskapup ig uppfattning af menniskans sedliga lif) å öfvergaf den ethiska vetenskapen vid det re; 9:de thundradets början denna hövre ten-lte