BLANDADE ÄMNEN. — Bassångare. Den för sin tid välbekanta professor David Rosenschöld i Qvistofta var säerligen den störste bassångare, som ännu funnits till här i verlden och som med sin röst utförde förunderliga saker, nemligen enligt hans egna berättelser. När jag och Nils Lovån, sade han, under våra friska studentår en gång från observatorii-altanen i Lund uppstämde en sång så att domkyrkan darrade, då utropade jag: sådana röster återkomma aldrig mer!? — Den stora effekt, som min ofantliga basröst utförde vid Löddeköpinge färja, är mer än verldsbekant. Jag kom att resa något sent från Malmö och i ett uselt väglag. Det var en mörk höstnatt med stark motvind och regn, som piskade i ansigtet, då jag och skjutsbonden från Lomma anlände till Löddeköpinge. Ån derstädes flödade förfärligt och promhuset låg vid andra sidan om ån. Här få vi sitta tills dager, suckade skjutsbonden, ty hur mycket vi än ropa, så kan promkarlen ändå omöjligt höra oss. Bry dig icke, sade jag, väl vetande hvad min bas härvid kunde uträtta. Dervid ropade: jag: Promkarl! och lät 7! i karl rulla med sådan kraft att.karlen icke blott i ögonblicket störtade ur sin Säng, troende det vara sjelfva domsbasunen, utan hade, om han ej i hast sprungit upp, ovilkorligen blifvit ihjelslagen af ett öfver sängen hängande skåp, hvilket nedföll under den starka luftdallringen medelst röstens skakande kraft. — En annan gång fick jag höra att man i Houf hade uppfört en kyrka och att hvalfvet skulle vara något svagt. Tänk, sade jag för mig sjelf, om du med din starka bas skulle kunna sönderspränga detta nya hvalf uti Houfs kyrka. Jag satte mig på vagnen och reste till min vän Nibelius i Karup. Hör bror, sade jag, får jag predika hos dig nästa söndag? Oändligt gerna, svarade han, oändligt gerna, min värde embetsbruder?. Om morjonen, då jag kommit till Houf, öfversåg jag valfvet derstädes. Sedan messade jag för altaret med hela min stämmas manliga styrka : Herren vare med eder!? och jag satte ret i Herren precist på dett punkt i hvalfvet, der jag tyckte Per a som svagast. Man tänk — hvalfvet öll ! — Verldens äldste inan eller åtminstone den äldste man i den civiliserade verlden, en person vid namn Josef Crele, har i början af detta år dött i en ålder af 141 år i Caledonia, en liten stad i Visconsin, Förenta Staterna. Mannen var, såsom det katolska dopregistret i Detroi utvisar, född 1725 och hade ända till kort före sin död qvar helsa och krafter. — En bygglig björn. Zoologiska trädgården i Breslau har ny: igen fått till skänks af en godsegare Adolphi en brun björn, ett praktexemplar, som är af en så enorm storlek, att de andra björnarne i trädgården vid sidan af honom se ut som dvergar. an har lefvat i frihet hos sin förra egare och är tam och godmodig. Hans tidigare lekkamrat var en dogg, och af en liten spetshund har han tålt allting. Bland annat var björnen van att taga äpplen ur fru Adolphis ficka, hvilket han gjorde med den största försigtighet, och hvarje gång tackade han med ömhetsbetygelser för äpplena. En gång kunde han emellertid icke strax finna äpplena, bet derför fra Adolphi i armen och drog med sina ramar henne ned på golfvet, hvarvid äpplena rullade fram. Björnen släppte då genast sitt tag, uppåt äpplena och upprepade, som om han icke hade gjort något ondt, sina tacksamhetsbetygelser. jenna händelse hade blott till följd, att björnen från den tiden blef ännu mera from och trogen emot sin herrskarinna. Flera timmar åt gången har hr Adolphi gått med björnen i det fria, hvarvid det händt, att denne, när han märkte något nytt, reste sig på bakbenen och helt rädd retirerade bakom sm herre. Först när denne gick förut, fick besten åter kurage och följde vuligt efter. Björnen har ännu aldrig smakat ött. — Sjelfmordsförhållanden hos olika nationer. På tusensjelfmördare, säger en belgisk tidning, räknar man 256 i Danmark, 202 i Sachsen, 113 i Hannover, 108 i Preussen, 108i Norge, 100 i Frankrike, 87 i Sverge, 56 i Belgien.