stäldt förslag att afhjelpa den långsamhet som nu råder i lendtdomstolarnes arbets sätt, genom att i mellersta , och södrt Sverge ordna häradsrätterna så, att icke mer än ett tingsställe komme att finnas -linom hvarje domsaga. Härigenom skulle bland annat den fördel kunna ernås, att hvarje domsaga hade ting åtminstone I gånger om året och lagskipningens gång skulle någorlunda motsvara Itidens fordringar. Som bekant är, har lagutskottet vid denna riksdag sökt afhjelpa nämnde olägenheter samt dervid beträdt en annan väg. Utskottet har nemligen föreslogit att ett ting i månaden skulle hållas i hvarje domsaga, som icke har mer än ett tingsställe, och att samma fördel skulle beredas äfven de domsagor, der icke mer än två tingsstäder finnas. Detta förslag tyckes äfven vinna rikets ständers bifall. Om icke derigenom en önskad förändring i pästan samtlige häradsrätters arbetssätt uppnås, så undgår man å andra sidan de svåra rubbningar i det bestående, som skulle blifva en oundvik. lig följd, om lagkomitns förslag antages. Laguskottets förslag skulle endast komma att omfatta 49 domsagor, och vi hafva i afseende å detta förslag endast fästat oss vid att utskottet icke på ringaste sätt sökt bereda de domsagor, som hafva tre eller flera tingsstäder, någon lindring i det nu rådande långsamma utskiftandet af rättvi san. Dessa domsagor ligga dock i landets tätast befolkade delar, och sex ting om året synas väl kunnat dem beredas, med samma skäl, som de hvilka befva två tingsstäder, erhållit månatliga. Förslaget att gifva dem en dag i månaden för haudläggning sf lagfertsoch inteckningsärenden, kan blott till en del afhjelpa det missförhållande, som nu kommer att råda genom rättvieans skipande på ett ställe 3 gånger lom året och några mil derifrån 12 gånger årligen. ed ett synnerligt intresse hafva vi följt författarens högt förtjenta sträfvanden att borttega de ännu i vår lag qvarstående eg. k. toriurstadgandena. Någon tortur i egentlig mening har, till heder för vår lagstiftning, hos oss aldrig varit i log medgifven. Icke en gång under I samhällets mindre utvecklade rättstillstånd förekomma några stadganden i dylik syftning. Landskapslagarae och Jandslagen nämna intet härom, så att vår siore Carl XI med Iskäl kunde säga i sin förordning af den 2 Mars 1683 att Ingen bör pinas och plågas till någon bekännelse eftersom thensamma (tortuten) uti K. M:ts rike obrukelig samt i sig sjelf fabrlig och oviss är?. Torturen, som under medeltiden och ända till början af detta sekel i andra länder spelade en så stor och sorglig roll vid alla ransakningar, och dervid den menskliga uppfinningsförmågan ensträngdes till det! yttersta, för stt kunna konstruera allt mer och mer pivliga instrumenter, är dock tyvärr ingalunda främmande för vår ransakningshistoria, tack vare en mängd k. reseripter i denna vä. Sålunda hede äfven hos oss under sed-! nare hälften af förflutna århundradet tortu: ren börjat alltmer och mer användas vid våra ransakningar, och detta ehuru vi i 1734 års lag ega tvenne stadganden, som ovilkorligt förbjuda användandet of all tortur i egentlig mening. 20 kap. 8 af missgerringsbalken stadgar nemligen: ?Pinar man någon att thermed tvinga honom till bekännelse i någon sak, då är ock edsöre brutit och plikte han dessutom dubbelt för såramålet der sådant deri kommer?. 17 kap. 37 rättegångsbalken innehåller att: ?Ej må domare eller befallningshafvande låta någon till bekännelse pinas eller plågas; gör det någon; plikte som saken är till?. De sålunda vid sidan af allmänna lagen utbildade torturransekningarne med deras pinorum och redskaper, kända under namn af rosenkammaren, tumskrufvarne, spanska stöfveln, halskragen, kalotten m. m., utvecklade en ytterlig grymhet mot de anklagade, tilldess Gustaf fII utgaf sitt allmänt kända bref af den 27 Augusti 1772, deruti bland annat stadgas, att alla pinorum såväl i Stockholm som landsorten skola försättas ur stånd att någonsin derefter kunna nyttjas till pinliga förhör, hvarjemte alla pivliga verktyg tletvo förbjudna. De egentliga torturrun men och redskapen blefvo väl i kraft af denna förordning lemnade obegagnade och förstörda. Vi hafra dock änovu qvar det tillåtna medlet att med svårare fängelse? söka få sanningen i ljuset?, hvilket i sjelfva verket icke är annat än alt genom kroppsligt och andligt lidande söka tvinga den anklagade till bekännelse; samt det icke i allmänna lagen, utan genom ett kungligt bref år 1803 utan rikets ständere hörande eller medverkan införda och ännu begagnade bruket att insätta den anklagade ?på bekönnelse?, hvilket torde kunna få anses såsom i sjelfva verket alldeles olagligt. Gustaf Ill:s högsinta och i mensklighe tena namn utfärdade påbud har således ännu i dag icke blifvit mer än en half sanning, Det förra af dessa medel att framtvinga bekännelse är i sjelfva verket icke annat än tortur, äfven om det erhållit den mildare benämnivngen af tortura impropria. Lagen har icke bestämt i huru lång tid ett sådant Psvårare fängelse? får användas. Praxis ör att den tilltalade inkastas i mörk cell och hvem kan förneka att icke ett sådant behandlingssätt i många fall, ja kanske de flesta, är fullt jemförligt med fordna tiders sätt att skrufva ihop tummarne så att blo det sprang ut vid naglarne, m. fl. då brukliga medel att framtvinga bekännelse? Lagstiftaren har endast tillagt det mycket elastiska rådet att man skall varsamligen? dermed förfara. Det sednare medlet att låta en för brott tilltalad, men icke öfverbevisad, insättas på bekännelse, dervid vanligen så praktiserals, att han får sitta der tills döden befriar bonom från henrs lidande, är utan tvifvel en ännu grymmare tortur. Skärpt genom kungliga brefvet af år 1826, skall bekännelsefången insättas i cell samt der bållas i beständig sysslolöshet. Om ock den sednare skärpningen numera till störNS a 1 11:e Pbamwoatåes ALL sega