blefvo de af öfverståthållareembetet vandlade till 16 dagars fä gelse vid vatten och bröd samt 18 dagars enkelt fängelse, hvarefter den brottslige insattes på bestraffHing. Men sedan han redan undergått förvandlingsstraffet, öfverraskas öfverståthållareembet en vacker dag af K. M:ts utslag, com dömt den brottslige att för sina brott hållas till straffarbete i sex månader. Allmänna åklagaren hade nemligen anfört besvär öfver hofrättens utslag, och straffet hade blifvit så skärpt, att en helt annan straffart bhfvit använd. Nu voro goda råd dyra. Skulle den brottslige, som redan un:ergått ett af domstol honom ädömdt straff för sitt brott, ånyo häktas och för andra resan straffas för samma brott? I sin förlägenhet vänder sig öfverståthållareembetet till bofrätten med en förfrågan, huru med K. M:tis utslag skulle förfaras. Härpå erhölls ingen upplysning, ty hofrätten svarade naturligt: , ot det ej tillkom densamma alt med ärendet taga befattning. Å:ierstod således ej annat än att vända sig till Kongl. Maj:t rörande straffförvandlingen. Resultatet blef ganska hårdt för den broitslige, som ånyo fördes in på bestratfning, nemligen 5 månader och 13 dagars Btraffarbete. Någon mildring i nådevög hade nemligen ej blifvit begärd, hvarken af den brotislige eller af öfverstålhållareembetet, genom hvers förseelse det abnorma förhållandet uppkommit. En sökt nåd hade, i ett rättsfall sådant som detta, helt säkert icke uteblifvit. Rättegången om det s. k. Fengerska huset, hvilken följdes med en viss up; samhet af allmänheten, är äfven relate Som bekant är blef jernvägsstyrelsen af K. M:t förpligtad att inlösa hela buset och ej endast källarvåningarne i detsamma, tilll. hvilken sednare tolkning af expropriationslagen underdomstolarne kommit. I nästlidne års första och andra häften förekommer ett mål, som vi icke hell kunna med tystnad förbigå, emedan det utvisar en hos domstolarne rådande betänklig uppfattning af tryckfrihetsförordningen och dermed i samband stående tagstadganden. En tidningsutgifvare, som blifvit åtslad för tryckfrihetsbrott, hade bland annat begärt få förebringa bevisning derom att, på sätt i de åtalade artiklarne uppgifvits, en person blifvit i sanslöst tillstånd införd i bareraren Mellrings rakstuga, samt alt flera personer blifvit å gatorna öfverfallna af poliskonstaplar. Såväl Stockholms rådbusrätt som Svea l. hofrätt förnekade den tilltalade att till sitt , fredande i detta hänseende få höra vittnen . och derigenom bevisa att hans uppgifterj; ; 4 icke voro sanningslösa samt att de ej tillkommit för att förvilla allmänheten, utan grundade sig på ett verkligt faktum. Dessa domstolar fästade icke heller den ringaste uppmärksamhet på den tilltalades anmärk, ning, att om han nekedes förebringa denna l, bevisning, blefve han i sjelfva verket dömd, ohördan, ty man kunde ej begära att jurymännen, sedan erbjuden bevisning förnekats, , skulle kunna känna, buruvida hans uppgifter voro sanna eller falska. Då målet kom till högsta domstolen, ; uppstod betydlig skiljaktighet mellan leda-l,; möterna, och bevisningsfrågan afgjordes; med en enda rösts pluralitet. Fyra justitie-, råd fastställde nemligen underrätternas be-, slut; men tre, och bland dem justitierådet Naumann, ansågo, alt det icke kunde förnekas den tilltalade, som var stämd till an!; svar för lögnaktiga uppgifter och vrängda fram I; slällningar i tryckt skrift till allmänhetens förvillande och förledande, att förebringa bevisi, ning derom, att en eller flera af de till-!; dragelser, hvilka i den åtalade tidnings-g artikeln omförmäldes, voro med sanna för-g hållandet öfverensstämmande. 4 Det resonnement tidskriftens författare i! anledning af detta tryckfrihetsmål fram-k ställer, är så slående till sin bevisning och t lägger så uppenbart i dagen ohållbarheten ;j för att begagna ett mildi uttryck) af del, sigter, på hvilka domstolarnes beslut äro ; fotade, att vi icke kunna underlåta anföra ly detsamma. Justitierådet yttrar nemligen:l, Vicke en gång den numera gällande 13 il; 16 kap. strafflagen, om detta lagrum skall c tillämpas äfven på tryckt skrift, kan, vid jemförelse med T. F:s 3 12 mom., skäli4 gen så tolkas, att blotta anförandet ef ett!i verkligt faktum, utan ådagalagdt uppsåt attr skymfa den ena eller andra personen eller ; korporationen, skulle få namn af Pärekränkning? och blifva straffbart, — om ock detta k faktum i sig vore nedsättande för en annans l medborgerliga anseende. Ifall i en tidning t sanningsenligt berättades, att t. ex. sistll afton en viss namngifven man på allmän ls ata med hugg och slag förföljde en värnös qvinna, eller att groft väld begicks,t den eller den dagen, å allmänt torg, utan;j att flera till namnet uppgifna tillstädesva-!1 rande polisbetjenter ens försökte att våldetl afstyra, — så blefve denna uppgift inga-lt lunda ärekränkning?, ehuru nedsättande för den uppgifoa mannens eller för polis-1 betjenternas medborgerliga anseende ettl sådant deras beteende än vore. Otvifvelak-; tigt egde den för en slik uppgift tilltalade t att, derest densamma bestreds, lagligen1 bevisa sanningen af de fakta han omnämnt, f och dymedelst (utan att sjelf behöfva upp-s träda som åklagare) ådagalägga att fram-, ställningen icke var lögnaktig? eller) Pvrängd?. Ett motsatt antagande skulle påls ett betänkligt vis sätta tryckfriheten i fara?. S Men denna tidskrift sysselsätter sig ickel, blott med att meddela sg. k. prejudikater, utan äfven med rättsvetenskapliga frågor; och undersökningar. Man har med skäll; klagat öfver att inom juridikens område sål, f. skrifter utkomma i vårt land jemförelse-, vis mot i andra länder, der denna del afl; litteraturen är rikt representerad. 1 En följd häraf har blifvit att en juridisk ) afhandling, isynnerhet i vigtigare rättsfrå-) gor, hos oss betraktas rentaf som ett eve-, nement, och att många år förflyta innan ; en sådan händelse ånyo inträffar. Vi vilja, visst icke förneka de förtjenster åtskilliga akademiska lärare häruti visat, och detsed-1; nast utkomna arbetet om dödsstraffet inia-l;