VV JA aI värden, att det skulle göra honom ett nöj en jatt få gura en present af hans ?Två Systrar såt emiren. Tolken glömde emellertid upp iI lysa, att det var Girardins pjes som hett så och emiren svarade helt artigt, att de es skulle göra honom ett synnerligt nöje at mottaga de begge damerna, ehuru hans ha rem var alldeles fullt. 1) De beg e bekante franska teaterförfattar ne Lambert och Thiboust ha nyligen skrif rs vit en pjes, som vid första representationer gjorde fiasco. Pjesen hette ?Chic? och pa risertidningarne säga, att orsaken till styc rs ) kets fall var, att det alideles saknade chic g Men hvad betyder då ordet chic, som vunnit n I burskap i franska språket? Vi låta en Pa. risertidning besvara frågan: För många år sedan arbetade i Horace Vernets atelier en ung man, med djerf, originel touche; hans a penseldrag voro alldeles exceptionella. Den unge artisten hette Chic. När någon af hans t. I kamrater härmade originalets mantr, skreko de andra: Alldeles som Chic! Det är någonling af chic i denna duk!? Uttrycket gick från mun till mun, målarens namn bl : ett eubstantivum. När Chic hade försvunnit från eteliern fortfor man att upprepa: slHvilken chic, det ligger chic i det ader!? Nu vet ni hvad ordet ier, ungefär åtminstone. Den klerikala tidningen Union? i Paris tillsänvagat helt nyligen, att den bekanta i caf sångerskan mil Thertea skulle gifta si med en af redaktörerna i ?Constita ionuel?. Den utpekade redaktören svarade, att detta r var osannt och att det tvärtom var med en -Jaf redaktörerna i ?PUniou?, som m:ll Thersa skulle ir äkta föreni Nu har m:ll Theresa f tagit till orda i saken och infört i Grand Journal ett litet bref, hvars innehäll bringat skratiorne på hennes sida. Brefvet är adr adt till sistnämnde tidnings hufvudredaktör och lyder sålunda: ?Paris den 10 Mars 1866. Bäste hr VilI lemessant! Min förträffliga direktör har viJsat mig gårdagens nummer ef er tidning, som reproducerat några rader ur Constitutioarel? och ?Union? rörande min person. Som jag ej ämnar längre låta begagna mig till lekboll åt dessa båda gamla bollspelare, så ber jag er få tillkännagifva, alt mitt hjerta aldrig byst någon afsigt att komma i beröriog med den ena tidningens nattmössa eller med den andras vigvattensvisp. Men finge dylika rykten taga fart, skulle kanske min affär lida deraf. — Er ödmjuka tjenarinna Theresa.? En aktör som har pengar, som är millionär, som är fyra gånger millionär och som är baron — se der den mest öfverraskande nyhet man kan tänka sig. Detär Temps?, som är nog lycklig att kunna meddela denna underrättelse åt Parisarne. Ni känner Lassouche, den uppsluppet rolige komikern vid Palais Royal, typen par excellnce för den rioderna Frontin, betjenten, portvakten inkarnerade. Ryssen, hrr innehafvare af sköldemärken, och hrr heraldici, betäcken edra anleten! Lassouche är adelsman, är baron: hr baron Bouqvin de Lassouche, ingenting mindre, och hvad mera är: rik, stenrik, tre eller fyra gånger millionär, tack vare ett arf som han aldiig tänkt på att få. Tänk, så vackert skådespel och så godt slut sedan! Hvad skall nu hr baron göra? Han vet det inte ännu, men i väntan på att få dem saken klar spelar baronen hvarje qväll dum betjent alldeles som om ingenting förefallit; deita är nu visserligen kamraltlikt och bra, men nog röjer han derigenom att han ej vet hvad noblesse oblige — betyder. De stackars rumänerna äro verkligen att beklaga. Ingen vill åtaga sig att bli deras furste, inte vii fven ef Fiandern det, inte heller pr on och till råga på olyckan bör d. kovaung canien, Han i de Tounens) ningen Echo d garne i Donaufurste ha.om den rum bestämdt gifv svar. — De gen LEurope?, om borgaren i Poris, I flod af Hederstegi 1832 efter juii: sne, art ifall inbygmena skulle tillbjuda iheonen, mäste han klagdt nej till säger tidninstorien om dea der Dn, efter den syndajernor, som följde aens så betydliga fatlande i värde, hvarje gång han kom hem instraerade sin portvakt på följande sätt: Ifall man kommer fö att tillbjuda mig en Hedersiegions-sijerna, så säg att jag inte är bemma.? : Annu mera rumäniskt! Då furst Alexander C3uzo, under sin resa från sitt land och sina undersåter, kom till en liten poststation för sti bli ytterligare befordrad, attackerades han af den pratsamme värdshusvärden, som ej kände dea höge landsflyktingev öch naturligtvis var bögst nyfiken att få veta hvilken den resande var. Efter många frågor, på hvilka han erhöll blot: undvikande svar, utbiast slutligen värdshusvärden: Åh, jag förstår, ers hervlighet reser för sitt nöje? — Jute så alldeles, snarare för andras... svarade Donaufurstendömenas f. d. hospodar helt godmodigt. Richard Wagner och hans framtidsmusik äro fortfarande föremål för tkämt; se här ert pytt: Rossini sait vid sitt piano och sökte dechiffrera partituret till Tannhäuser?. En god vän kom på besök till maestran och ställde sig bakom stolen der han satt, — Maestro, ropde vännen plötsligt, ser ni då inte, partiluret är ju uppoch nedvändt! — Jog har försökt på andra hållet också, svarade godmodigt Wilbelm Tells kompositör, men det gick icke det heller! Mr X. for häromdagen med bantåget till Glasgow, berättar en engelsk tidning. Waggonen var full, det fanns blott en plats qvar och hr X. fick till vis-å-vis en mycket korpulent handlande, den han obeqvämade på det allra högsta, ty för att säga hela sanningen har natoren skänkt mr X, ben, kanske de ellra längsta i hela det förenade konungariket. Han försökte sticka nämnde ben under bänken, att förkorta dem på det vest älskvärda sätt, men omöjligt! De gnedo fortfarande på det mest osehegliga sätt mot hans vis-å-vis mage. Slutligen sfapnar traigen vid en station och konduktören ropar: — Tio minuters uppehåll! . — Åh, gudskelof, sade egsren till de lärga enen, i en ton af högsta belåtenhet, jag