Ins, har aldrig uppmanat åklagarmakten att öra något anfall, utan blott att fullgöra en skyldighet genom att åtala ett lagstridigt förfarande. Ins. har aldrig påstått att något lagstadgande förbjuder svensk undersåte att sätta sin egendom på spel å utländskt Jotteri?;: men ins. har påstått — och vidhåller detta påstående — att svensk lag (k. f. den 21 Mars 1844) förbjuder såväl svensk undersåte som utländning att i Sverge locka och tubba andra att sätta egendom på spel; ty lagen förbjuder att man i Sverge såväl inrättar och öppnar lotteri, som ock att man utbjrder eller afyttrar lotter till fast egendoms bortlottande vare sig inom eller utom iket. Utbjudande och afyttrande af lottsedlar är alltså förbjudet, och bestraffas med böter. Ins:s mening var sålunda ej allenast — såsom egaren af Sanna låter påskina — att upplysa den obildade? allmänheten att förbudet mot inrättande af lotteri och afyttrande aflottsedlar ännu gäller, utan var fastmer att fästa allmän åklagares uppmärksamhet å det lagstridiga förhållandet, att hr G. Bagge (adress: Laholm och Brostorp) i Sverge utbjuder och afyttrar lottsedlar. Ins. yrkade att ätal skulle ske snart, icke på det att sjelfva lotteriet (som förrättas utom riket) skulle blifva förbjudet, ty ins. visste allt för väl, att svensk domstol ej hade makt och myndighet att påbjuda slik åtgärd; utan ins. yrkäde att åtalet skulle ske snart, på det att ju förr desto heller genom laga åtgärd försäljning af lottsedlar till Sanna frälseegendom skulle förbjudas och obetänksamma personer derigenom hindras att sätta sin och tilläfventyrs äfven andras ) egendom på spel. Och ett i allo äfventyrligt spel tyckes det vara att köpa lottsedlar till Sanna frälseegendom, ty för den vinnande synas garantierna för vinstens utfående vara ganska klena. Mycket kunde vara att härom tillägga; genom det sagda torde ins. emellertid redan halva visat, att han haft fult 1 moraliska som juridiska skäl för sin: Evaren har ingalunda förnekat — heller kucna förneka — det Jagstridiga i afyutrandet af lottsediar, vill dock ej gerna att allmänheten för snart skall komma underfund med lagstr en och önskar — naivt nog — blott en månads dröjsmål med åtalet. Meningen med detta dröjsmål är dock ganska genomskinlig; ty efter denna månads utgång är allt hindrande af lottsedelsförsäljningen omöjliggjordt, alldenstund egendomen då är utiottad och egaren då stoppat en lättrogen allmänhets pengar i sin ficka. Och skulle så hända att åtal då ändtligen sker, så har detta ingen annan påföljd, att den osynlige egaren genom sitt synliga ombud, hr Bagge, får böta ett eller par hundrade daler — en obetydlig bräkdel af den pekuförtjensten på ett brottsligt handlingssätt. ni Egaren al Sanna kan alltså visserligen hafva skäl att önska uppskof med åtaiet (i fall ej detta genom några förunderliga naturkrafter alldeles bortdunstar) nen dessa skäl torde lika litet gillas af den rävänkande allmänheten, som de gillas af Ins. till uppsatsen om ?Lotteri och allmän åklagare?. ) Äfventyraren Giertz torde ej vara den ende, som med oärligt förvärtvade penningar riktat egaren af Sanna; ty just de, s ha intet att förlora äro ockide, som, utan att fösta alseende vid medeln, öneka att vinna, om ej allt, så dock något, t. ex. fälseegendomen Sanna,