?Herr Mouton, ni inregistrerar dödsfallen, nåväl, skrif in den, skrif in den. Nåväl, jag gör så och dermed är den saken slut. Alldeles på samma sätt är det med tidningarna, tillade han, afslutande sitt räsonnemang. — Det är tydligt, säger en granne som har begripit. Och hr Mouton, efter att hafva emottagit lyckönskningarna af några habituter som delade hans åsigt, gick att återtaga sitt dominoparti. — Jag har satt honom på kneken, säger han pekande på Rodolphe, som hade gått ifrån honom och slagit sig ner vid ett annat bord. Med framläggandet af detta trefliga samtal åsyftade vi för ingen del att återkomma till nos Moutons, dessa oförsonliga eller oförnöjda, hvilkas öfverdrifna anspråk aldrig ens den bästa möjliga bland tidningspressar skulle kunna tillfredsställa. I deras kinkiga och ömtåliga tycke skola tidningarne alltid innehålla för litet eller för mycket; efter genomgåendet af sex eler åtta spalter notiser ha de ändock icke funnit en enda nyhet att tala om; ena dagen klaga de öfver att tidningarne icke tagit ihop? med uen eller den saken som väl hade förtjent att komma under offentlig diskussion, andra dagen beklaga de sig öfver dessa ledare?, af hvilka man har sin leda; i dag tala de hånligt om bristen på skarpa vapen i den politiska debatten; i morgon jemra de sig öfver ?denna välsignade polemik, som ingen menniska frågar efter,; är en tidning allvarsamt hållen vilja de att den skall vara munter, och slår den sig en smula på rolighet, så förklaras detta icke öfverensstämma med dess värdighet. Men meningen var, som sagdt, icke att beröra de bekymmer för att göra hela verlden till lags hvarunder den del af pressen suckar, inom hvilken vi egentligen röras och hafva vår varelse; utan ha våra betraktelser öfver tidningsväsendets svårigheter denna gången närmast framkallats at det försök som Nya Dagligt Allehanda i dessa dagar gjort för att.undvika det ?dubbla misstörständ? om sina syften, som länge varit nämnde tidnings förtviflan. Allehanda, som icke utan skäl misstänktes att gilla åtskilligt af hvad som förekom i det på sin tid beryktade Litt A, har nemligen nu hittat på ett sätt att i detta afseende klargöra sig. Detta sker derigenom att en klav lemnas allmänheten för bedömandet af redaktionens ställning till hvarje särskild artikel som kommer att i tidningens bihang inflyta. Klaven består i de fyra bokstäfverna A. B. C. och D., under hvilka i insända och betalda uppsatserna meddeas. Aupptager sådana artiklar angående hvilka redaktionen ej vill uttala sig hvarken för eller emot; B så ana, som väl i det hela öfverensstämma med redaktionens åsigter, men för hvilka den dock ej kan bereda utrymme i sjelfva tidningen; C faktiska meddelanden, referater och an: föranden, rättegångshandlingar och andra handlingar rörande ämnen som väl kunna vara af intresse för en och annan, men som dock ej äro af beskaffenhet att kunna intressera en större allmänhet; D slutligen sådana, som, ehuru ej öfverensstämmande med red:s åsigter, dock kunna vara af beskaffenhet att ej böra undanhållas allmänheten. För säkerhetens skull komma de sistnämnda uppsatserna, att, utom den all: männa bokstafsbeteckningen, åtföljas af en särskild reservation från redaktionens sida. Allehanda har sålunda blifvit ordentligt klafbunden. Månne likväl den ärade red. icke lägger betydligt större vigt på sina åsigter än vi andra tillägga dem, då hon anser sig behöfva särskildt tillkännagifva dem för hvarje uppsats som mot betalning i tidningen införes? Det fanns eljest af gammalt ett af våra tidningar af alla färger begagnadt sätt att beteckna dylika uppsatser, nemligen genom öfverskriften: Intöres mot betalning?, hvilken vi någongöng sett till och med öfver griftverser. Och hvad skola Allehandas betalande insändare väl säga om det ifrägavarande arrangementet? Får gå för A och B; under dessa kategorier kan man finna sig uti att se sina angelägenheter hänförda; reservationerna från red:s sida under litt. D torde man också kunna bära; men attse saker som röra ens välfärd, ära, lif kanhända, ställda under litt. C., d. v. s. som skulle de icke kunna intressera någon annan än dem de personligen röra — det blir hårdt för vidxommande, hvilka så gerna vilja tro på den gamle vises ideal af stat, der en sak som gäller en medlem af samhället intresserar hela samhället. När Lars Magnus Carlsson gaf sina 12 riksdaler för att i Allehanda få läsa sitt som vi tycka ganska förståndiga anförande i bondeståndet angående de franska traktaterna, anade den hederlige dannemannen väl icke att detsamma skulle stämplas såsom berörande ett ämne, för hvilket en större allmänhet icke kunde intressera sig. Hvad skulle icke den ärade representanten af samma stånd Björkman velat ge för att se sina anmärkningar mot konungens rädgifvare upptagna bland sådana ämnen (som många äro väl de!) angående hvilka tidningsredaktionerna ej yttra sig hvarken för eller emot! I sjelfva verket, hvar skulle men väl finna klaven för Björkmans uppträdande? Man har sagt oss att B. skall ha funderat på att afgifva en reklamation i anledning at vår uppgift i en föregående krönika som skulle B. gått i spetsen för ståndsbröderna vid anloppet mot fruntimmerstaffeln vid fettisdagsfesten på slottet; någon reklamation har emellertid tills dato eo Jan sbelflunniga vän gam hin