denas logik. Han följde alltid med dej parti, som i hvarje fall syntes honom tillgripa de rätta medlen till det rätta målet; och så hände det ieke sällan, att han röstade med den sida i parlamentet, som han i de flesta fall brukade bekämpa. Vid den tiden, då lord Russell blef förste skattkammarlord, trodde man, att Bright var fiendtligt sinnad mot statskyrkan och öfverhuset, att han gynnade systemet af allmän rösträtt, ja, att hans politiska teorier väsentligen voro antimonarkiska. Med sådana radikala åsigter kunde de aristokratiskt sinnade medlemmarne af whigpartiet omöjligen sympatisera; tvärtom funnos för dem anknytningspunkter att räcka sina-gamla fiender, tories, handen. Skälet till denna företeelse är tydligt. Radikala teorier afskräcka genom sin nyhet och genom den jäsning, de vanligen sprida. Blott under alldeles :ärskilda omständigheter gå regering och radikalism hand i hand. Lord Russell visste detta ganska väl; han visste också, att John Bright år 1846 icke understöddes i sina radikala åsigter af det engelska folket, och föste derföre icke afeeende hvarken å John Bright eller någon annan representant för radikalismen vid bildandet af sin minister. Under dessa förhållanden måste Jobn Bright åtnöja sig med att hjelpa till att genomdrifva frihandelns grundsatser genom en ytterligare utsträckning af tarifreformen. Under det att ministeren Russells inre politik hyllade ett måttligt framätskridande, förblef Bright såsom representant för Durham en simpel, men sjelfständig medlem af underhuset. Hav bibehöll öfverallt sin omdömesfrihet och uttalade oförstäldt sina tankar. Han eftersträfvade grundligare och mer genomgripande reformer, än ministeren vågade föreslå. Han var en trogen och stridsfärdig tolk af känslorna och önskningarna hos den stora mängd bland hans landsmän, som blifvit genom förruttnade privilegier beröfvad sin rösträtt, och tröttnade aldrig i agitationen för ider, till hvilkas försvar och förverkligande starka hjertan och klara hufvuden erfordrades. Då han år 1347 genom ministerens inflytande led ett nederlag i Durham såsom parlamentskandidat, sände Manchester honom såsom sin representant till underhuset. Men Manchester var redan då hvad det ännn i dag är, det engelska fabriksoch manufakturväsendets hufvudstad och medelpunkten för de liberalaste sträfvanden. John Brights namn hade der en god klang, och såsom representant för Manchester var han den rätta mannen på den rätta platsen. Då premierministern år 1852 inlät sig i den afgörande striden med grefve Derby (den fordne lord Stanley), valdes Bright åter med en majoritet af 1100 röster tilltepresentant för Manchester. Detta omval var endast en rättvis belöning och ett. välförtjent er. käpnande af de ihärdiga och modiga ansträngningar, med hvilka Bright förfäktade sina radikala valmäns fördelari lagstiftning och det allmänna bästa. Han förblef Manchesters representant till år 1857. Under detta års parlamentssession föreslog Richard Cobden, Brights store medkämpe, en bill, som bestämdt ogillade det kinesiska kriget, hvilket hade börjat under lord Palmerston ministåör. Underhusets beslut utföll mot ministern, derigenom att — såczom ofta händer i det parlamentariska lifvet — de konservaliva röstade med de radikala. Men Jord Palmerston uppgaf icke så lätt sin ställning. Han kände det engelska folkets svagheter, emickrade dess stolthet och nationalkänsla och vädjade, genom att upplösa parlamentet, till nationens domslut. Så blef vid de nya valen ropet ?krig eller fred med Kina, de med hvarandra kämpande politiska partiernas fältrop. John Bright var emot kriget samt uppträdde fritt, och öppet med denna bekännelse inför sina valmän. Men hans åsigter om förkastligheten af krig i allmänhet, hvilka voro en följd af. hans qväkareuppfostran, samt hans fasta öfvertygelse, att särskildt detta anfall mot det himmelska riket i intet afseende kunde rättfärdigas, a denna gång icke af hans valmän. Hans motståndare, likasom han en radikal whig, men en försvarare af kriget, valdes med 5000 röster. Men då Palmerston år 1859 åter måste gripa till nödfallsutvägea af. ett nytt. val, blef John Bright inbjuden utt uppträda såsom kandidat i Birmingham. Detta gjorde hån, blef vald och är ännu representant för denna vigtiga stad. Såsom sådan har han utvecklat en storartad verksamhet i försvaret för sina grundsatser, hvilka på en jemförelsevis kort tid betydligt stigit i den allmänna meningen. Oberoende af alla partier, röstade han för det mesta med ministåren; stundom stod han dock äfven på DIsraelis och grefve Derbys sida. Hans reformbill, h.ilken han föreslog år 1859, förtjenar att här närmare vidröras. Enligt en allmänt för riktig ansedd statistisk beräkning indelade man nämnda år Englands valkretsar efter deras karakter på följande sätt: 1) Valkretsar, i hvilka folkrösten kan göra sig temligen ogrumladt gällande (popular constituencies), 30; 2) valkret sar, som till en viss grad röna inflytande af personlig eller familjinverkan isynnerhet af penningaristokratisk art, 100; 3) valkretsar, som äro nästan alldeles underkastade ett sådant familjeller jordegareinflytande, 249; samt 4) valkretsar, hvilka man kan betrakta såsom rent af familjegendom, 30. Bright föreslog nu att utstryka 130 parlamentsplatser, som hittills fyllts genom val i landtkreisar, och hädanetter utdela dem åt andra mera stadsartade valkretsar. Blott 12 af de 130 platserna ville han lemna åt de egentliga lavdtkresarna, hvilka i sjelfva verket blott alltför ofta äro rotten boroughs, d. v. 8. obetydliga, föga bebodda orter; ytterligare 26 ville han Jemna åt blandade kretsar, i hvilka borgerligt och landtintresse voro lika mycket representerade. Den stora återstoden, eller 92 parlamentsplatser, skulle tillfalla städerna. Det är tydligt, att ett betydande slag härigenom skulle tillfogas det landtaristokratiska elementet. För öfrigt föreslog John Bright en viss eensus, i det ban uppställde för städerna . te BARE AEA OR DERE. I FLEN REF SYS: PAY ONS Pre