lemna upplysningar, men ej ville det då han ej visste hvartill de skulle användas, utan att hr W. derför fick vända sig till löjtnant Unge person: ligen. När sedan hr W. sökte hr Unge hemma, svarades att han var på byrån, men på byrån att han var hemma, och då detta narrspel några gånger upprepats samt frågan inom få dagar skulle förekomma i stånden, anmodade jag en riksdagsman att i denna sin egenskap infordra åtminstone uppgift om Stockhelmstunnelns längd, tunnelsprängningens början samt när arbetet ansågs kunna fullbordas. Då hr Unge ej heller nu kunde anträffas hvarken i sin bostad eller på sammanbindningsbanans byrå, hänvisades budet af byråingeniörerna till en ingeniör Dahlqvist, som lärer vara chef för tunnelsprängningsarbetet och denne lemnade slutligen de begärda upplysningarne skriftligen — ett förhållande, hvarom jag ej tror hr Unge vara okunnig, ehuru han ansett lämpligt att ställa sig så. Häraf kan den opar: tiske lätt se, i hvad mån hr Unge har rätt i sina insinuationer om det afsigtligt vilseledande i mina uppgifter. Hr Unges åtagande att spränga Nilsbytunneln på något öfver ett år torde vara mindre att fästa sig vid, såvida det ej åtföljes af ett af honom undertecknadt entreprenadkontrakt, hvari han förbinder sig att för den kostnad, förslaget upptager, verkställa arbetet på den tid. hvartill han i sin artikel åtagit sig. I annat fall riskerar hr Unge icke det ringaste, ty likasom arbetenas början på sammanbindningsbanan måste uppskjutas i följd af att han var sysselsatt i Jönköping, är det lika troligt att han ej tages ifrån sitt nuvarande arbete vid Stockholmsanan för att spränga Nilsbytunneln. I alla fall torde värdet af hans åtagande betydligt minskas deraf att hans egna förmän i byggnadsstyrelsen, hos hvilka han troligen haft godt tillfälle att göra sin åsigt gällande, om den varit stödd på ringaste grad af rimlighet, i sitt utlåtande till regeringen förklarat att utom den tid af tre år, som fordras för den nordvestra stambanans fullbordande, åtgår ytterligare ett halft å trefjerdedels år eller tillsammans 3(2—3 år för Nilsbytunnelns g ängning. Sätter man detta 1 förbindelse med byggnadsstyrelsens öfverallt framlysande ömhet för Norumlinien, synes tydligen att styrelsen ansett hr Unges beräkning vara alldeles uppåt väggarna. . Den förkrossande auktoritetston, som hr Unge i egenskap af statens tjensteman antager, måste väl till största delen vara, liksom mitt antagande, grundad på probabilitetsberäkningar mer än på erfarenhetsrön, då mig veterligt hr Unge ej försökt sig i större tunnelsprängningar, än den han nu har för händer, och knappast sett några andra — hvilket i det hela bort vara ett vilkor för ett så tvärsäkert uppträdande. För öfrigt har hr Unge hittills blott utmärkt sig som duglig tillsyningsman vid det egentliga arbetet samt alldeles icke blifvit någon auktoritet i afseende på framställda dugliga eller ens utförbara förslager, hvilket nyligen bevisats af hans förslag till ordnande af Stockholms hufvudstation, som mötte lika rättvist motstånd bland stadsfullmäktige och enskilda trafikanter som af trafikstyrelsen. Skulle hr Unge framdeles på detta fält visa större förmåga och tillförlitlighet, skall jag med glädje skynda att erkänna honom haft rätt äfven i afseende på Nilsbytunneln, ehuru jag då på samma gång nödgas förklara hans förmän i byggnadsstyrelsen på ett ganska betänkligt sätt ha vilseledt regering och representation till nackdel för Norumlinien. Stockholm den 14 Mars 1866. Herman Sandeberg.