Om dödsstraffet. t m. I ett par föregående uppsatser ha vi kastat! en hastig blick på dödsstraffets historia i vår! brottmålslagstiftning samt visat, huru åsigf ten om detta straffs orättmätighet och umbärlighet städse vinner större och större in1 steg såväl i kriminallagarne som i den all-S männa meningen. Vi komma nu till hr Oliveerongs utförliga f röfning af de vigtigaste eller vanligast an-S örda grunderna för dödsstraffets bibehål-t lande. Förf. tastar till en början en hastig blick på de sedan Beccarias tid af kriminalrätts-: lärarne uppställda straffrättsteorier, som sökt E ådagalägga dödsstraffets rättmätighet eller ; 1 E 1 orättmätighet. I fråga om de absoluta straffrättsteorierna anmärker han, att de göra antingen en krass talionsprincip, eller hämnden, eller det gamla föreställningssättet om behofvet att blidka den vredgade gudomligheten till rättesnöre. Af de relativa strat. 1 rättsteorierna lida flera — afskräcknings-, ! preventionsoch nödvärnsteorierna — af det gemensamma felet, att de utgå från en ytlig ! nyttighetsprincip. Det kan ej?, anmärker : förf., ?vara förnuftigt att blott såsom medel, att afskräcka andra från brott, betrakta aflifvandet af en menniska, hvilken eger ett förnuftigt ändamål i sig sjelf; det kan icke vara förnuftigt att beröfva henne lifvet allena för att försäkra sig mot nya brottsliga tilltag från hennes sida, då staten har utväg yta att inom fängelsets murar göra henne helt och kållet oskadlig; det kan ej vara riktigt att betrakta halshuggandet af en fängslad, vapenlös brottsling säsom utöfvandet af rätt nödvärn, lika litet som det är nödvärn att ihjälskjuta tillfångatagne, afväpnade fiender under krig?. En annan af de relativa straffrättsteorierna, den s. k. moraliska förbättringsteorien, leder konsevent, såsom ock sjelfva namnet angifver, till yrkandet att dödsstraffet skall uteslutas ur straffmedlens antal; och detsamma är förhållandet med de blandade straffrättsteorierna. Förf. anmärker emellertid att, derest dödsstraffets oumbärlighet för rättsordningens bevarande kunde ådagaläggas, dermed ock dess rättmätighet vore afsjord. Men denna oumbärlighet bestrider han. I de flesta civiliserade, kristna samhällen, i mitt fädernesland isynnerhet? — säger hän — ?finnas, enligt mitt förmenande numera tillräckligt kraftiga medel för rättssäkerhetens betryggande, utan att staten år efter år skall behöfva på schavotten låta kallblodigt aflifva ett visst antal eländigs varelser.? Dock, låsom oss med förf. lemna teoriernas område och öfvergå till det praktiska fältet. Man har åberopat dödsstraffets nödvändighet, för att afskräcka andra, för att förhindra lagbrytaren från nya brött, och såsom en statens nödvärnsrätt. Men hvad intygar erfarenheten? Den säger, att dödsstraffets. användning ej minskat antalet af grofva brott; att, ju oftare samhället verkställt afrättningar, desto mer har folket blifvit förvildadt och blodtörstigt. Författaren citerar från äldre tider klagomål öfver brottslighetens tilltagande, som följa den städse ökade strängheten i straffbestämmelser, såsom skuggan följer sin kropp. Fyra barnamordsplakater inom tre decennier af sjuttonde seklet (1655—1684) omtala alla, att barnamorden oupphörligt ökas; man ökade lagens stränghet slutligen ända derhän, att för barnamord anklagade på blott juridiska presurmbioner dömdes till döden och bålet?! Och hur bestod afskräckningsprincipen härvid sits prof? Ej bättre än att rikets råd är 1779 förklarade, att barnamorden, längt ifrån att förekommas af det i lagen stadgade dödsstraff, fast mera i sednare tider tagit öfverhanden?. Dödsstraffet har sedan år 1779 efterhand borttagits för en mängd brott. Har häraf följt någon tillväxt i grofva brott? Nej, tvärtom intygar vår Bbrottmålsstatistik (justitiestatsministrarnes officiella berättelser, hvilka, som bekant, börja med år 1830), att de grofva brotten aftaga. Ffter f. d. tabellkommissionens numera i statistiska byrån förvarade och förut ej i tryck tillgängliga handlingar och justitiestatsministerns berättelser meddelar författaren intressanta tabeller öfver antalet afrättade personer under perioden 1749—1829 samt för perioden 1830—1864 öfver antalet af: för grofva brott sakfällda; hos Kongl: Maj:t afgjorda; hemställda brottmål; afrättade; samt från dödsstraff benådade. Under de tio åren 1749— 1758 afrättades 474 personer; 1779—1788: 108; 1809—1818: 85. Under de 50 åren 1779—1828 utgör medium af de årligen afrättades antal ej fjerdedelen mot antalet under åren 1749—1758. Den 80-åriga perioden 1749—1829 företer sålunda en fortgående minskning i antalet afrättningar i omvändt förbållande till den ständigt växande folkmängden. Tager man ett femårigt medium af verkställda dödsstraff åren 1830—1864, så visar sig att, medan befolkningen växt från omkring 3 millioner år 1830 till omkring 4 millioner år 1864, afrättningarnes anta! sjunkit från 18.2 pr medinm under 1830—1834 till 17,4: 1835—1839, 6,6: 1840—1844, 7,2: 1845—1849, 6.8: 1850 —1854, 7,6: 1855—1859, 3: 1860—1864. Författaren sammanfättar de slutsatser han vill hemta ur den kriminalstatistik, af hvars siffror vi exempelvis anfört några, i följande yrkanden: Att under perioden 1749—1759 antalet verkställda dödsstraff nedgått från ett medium af 47 om året under tio år till 7; att dödsstraffet kunnat för många brott alldeles! upphäfvas; att de qvalificerade dödsstraften kunnat utplånas — allt detta utan att något a a oe SRA EE ae a a a