att förse densamma med tillräckligt ant: banksedlar, som vid anfordran inlösas er ligt deras pålydelse wed till vigt och kor orubbeligen bestämdt mynt. Man bör vi ihågkomma att banksedlar af de na beska fenhet icke äro ?pappersmynt?, utan att ma såsom pappersmynt vanligen betraktar endas de förskrifningar, hvilka antingen grund sitt värde på maktspråk eller hatva ett fluk tuerande värde allt eftersom dylika förbin delser förekomma mer eller mindre talrik i allmänna rörelsen. Då det är ett erfarenhetsrön attettsämr cirkulationsmedel i allmänhet plägar för tränga ett bättre ur rörelsen, så torde mai böra, särdeles under öfvergångar till en fas myntfot, vidtaga sådana åtgärder att de full goda inhemska banksedlarna i Finland e blifva alltför sällsynta. Äfven om oväntad kostnader för invexling till en början möta så äro dessa väl använda såsom bidrag til att vinna stadga åt de nya förhållandena Man bör ihågkomma, att de flesta bank inrättningar i Europa s åste vidkännas dryg: kostnader för att upprätthålla den metalliskt kassan och derigenom det punktliga infri andet af banksedlarne. Metoderna äro myc: ket olika. I England skyddar och stärker man der metalliska kassan genom höjandet af diskonta till en sådan grad, att allmänheten tvingas bära guld till Englands bank. I Frankrike köper Frankrikes bank utländska vexlar för banksedlarne och införskrifver de ädla metallerna. I förra fallet ådrages den ena banken en förlust genom minskad inkomst och i det sednare fallet drabbas den andra banken afen förlust genom ökad utgift. Ingendera af de olika systemen äro absolut tillämpliga i hvarje förekommande fall, hvadan ingendera kan uppställas såsom rättesnöre för en bankstyrelses förfaringssätt i ändamål att upprätthålla den metalliska kassan. Mycket måste bero af omständigheterna, endast ett är gifvet och det är att hvarje bankstyrelse bör sorgfälligt undvika både en för högt uppdrifven banksedelemission och dess motsats ett strypsystem. Då 1830 års myntbestämningslag här i Sverge trädde i kraft år 1834, så vidtogo alla möjliga försigtighetsåtgärder och många ansågo att bankens hvalf skulle tömmas. Sedan nyfikenheten var tillfredsställd och det ingått uti allmänna medvetandet att man kunde få mynt för innehafvande banksedlar, så var man tillfreds och behöll gerna banksedlarne såsom vida beqvämare för allmänna rörelsen. Så boppas vi det skall gå jemväl i Finland, och när första året efter införandet af n fast myntfot tilländalupit skall man der såsom här med lugn tillförsigt be gagna sig af banksedlarne. För att rätt fatta reformens vigt och storhet torde man böra erinra sig, att agio på de cirkulerande rubelsedlarne uppgick år 1864 till 21 proc., d. v. 8. att deras värde tidtals var 15 mindre än deras pålydelse. Lägger man dertill att fluktuationen var både häftig och omöjlig att beräkna, så finner man att de risker som löpas vid afslutning af affärer på tid4 varit oerhörda. Att handeln och alla andra näringsgrenar häraf skulle lida var solklart. De under väl reglerade myntförbållanden så vanliga köp och försäljningar på tid bli deremot hazardspel, då man saknar fast myntfot. Vilyckönska Finlands inbyggare att nu hafva erhållit en sådan och hoppas att den nu med finsk ihärdighet må bevaras. Den utgör en af hörnstenarne för ett ekonomiskt välstånd, och så högt sätta vi de goda resultaterna af en dylik reform att vi anse äret 1834 utgöra den vändpunkt till det bättre, från hvilken vårt eget lands utveckling och förkofran under detta århundrade daterar sig. Det är sannt att många goda och vigtiga Jagstiftningsåtgärder angående materiella frågor bli vit här vidtagna, men det är säkert, att de flesta blifvit betydelselösa; om vi ej först och främst erhållit en fast myntfot och oaflåtligen sträfva att upprätthålla devsamma.