STOCEHOLM der 8 Mars, Vi omnämnde redan i går i största korthet att presteståndet i gårdagens plenum afslog den ifrågasatta vilkorliga befrielsen från grekiska språkets studium i elementarläroverken. Hela den behandling, som det högvördiga ståndet egnade åt ekonomiutskottets betänkande n:r 56, med åtskilliga förslag i anledning af motioner rörande Sun dervisningen i elementarläroverken och dermed sammanhängande ämnen, är emellertid så märklig, att vi anse oss med nägra ord böra dertill återkomma. Naturligtvis blefvo alla punkter. der utskottet afstyrkt några förslag, måhända understundom mindre väl motiverade, men likväl föranledda af och i öfverensstämmelse med tidens allmänna kraf, med glädje bifallna; och lika reguliert alla punkter: afslagna, der någon tidsenlig förändring blifvit af utskottet förordad. Isynnerhet var det den nyssnämnda frågan om rättighet för skolyngling, som studerar latin, att under vissa vilkor vinna befrielse från läsning af grekiska språket, som Ne de högvördiga herrarne riktigt i hårnesk. Fälitåget öppnades af biskop Bring, som förklarade att de båda språken, grekiska och latin, stå med hvarandra i ett så nära sammanhang och äro så innerligt förenade att de platt icke kunna åtskiljas. Redan detta var i och för sig illa nog, men ändå värre skulle det vara, att då regeringen nyss förut afgjort denna fråga och visat, hur långt den vill gå, nu återigen komma med ett nytt projekt i sammå sak; det skulle vara en rentaf oskicklig envishet af rikets ständer! Detta var nu ett argument, som icke kunde förfela att göra djupt intryck på män, som städse ådagalagt så mycken takt och känsla för det passande i förhållande till förslag, utgångna från Togeringem ja traktater, som regeringen afslutat. . Också uppstämdes en unison korus af instämmande och gillanden från selevs alla hörn, så att dr Ljungdahl endast lyckades tillvinna sig en högst flyktig uppmärksamhet med sin holft skämtsamma halft spefulla anmärkning att det väl icke gerna kunde kommai fråga att göra någon rubbning i bestående undervisningsplan på grund af föräldrars och skolynglingars önskningar. Visserligen tog professor Ribbing till ordet och utsatte sig oegennyttigt för den förkrossande tyngden af det medlidsamma leende, som lekte på åltskilligas läppar, då han ville bevisa, att förslaget icke mötte de praktiska svårigheter, man omtalat, samt orimligheten af att tvioga en sjuklig eller på förståndets vägnar klent utrustad yngling att ej blott i ett, utan i tvenne döda språk hålla jemna steg med lyckligare lottade kamrater. Hvad den teoretiska sidan angick, påpekade tal. buru man förblandade det veicnuskapbg? studiet med inhemtandet af elementerns. och trodde, att den stora mängd, som af bryter sina studier på halfva vägen, för att kasta sig på praktiska yrken, kunde bättre använda tiden än på ett ofruktbart studium af grekiska språkets. förste grunder. Prof. Ribbing erinrade slutligen högvördiga ståndet helt anspråkslöst att äfven han är eller Cskall låtsas vara vetenskapsman, och lik väl kunde af öfvertygelse predika så kätter ska läror. I de reden, som luftens bevingade sångare bygga, förekommer; vanligen bland de andra fallgoda äggen ett rötägg; vi föreställa oss att presteståndet mätte som ett sådant ha betraktat dr Säve, då han ställde sig som sekundant åt professor Ribbing, erinrande om det obilliga uti att icke tillåta en yngling att läsa ett:af de klassiska språken, blott derföre att han icke hinner med eller kan studera båda, samt att man, medgifvande qvinnans naturliga fallenhet och anlag för läkareyrket, väl icke haft för afsigt att tvinga henne att studera grekiska. Dr Säve fann med ett ord inga skäl att antaga denna helt och hället preussiska regim, att skära alltiog efter en snitt och icke medgifva några undantag från en allmän regel. Om man å ena sidan i någon mån fann. sig obehagligt berörd af att höra den eljest frisinnade biskop Beckman under sitt långa anförande yttra, att man icke borde vika för opinionen, så kunde det å andra. sidan icke väcka någon förundran, att dr Lindgren — den bekante orientalisten — förklarade sig med en vemodsfull känsla ha hört örfattaren till Platos iddlära (prof. R.) förorda befrielse från läsning af grekiskan, och att äfven den ytligaste kännedom af detta språk är af vida större vigt för den allmänna humanistiska bildningen, än latinet. Deremot var det svårt att hålla sig rättallvarsam, då hr dektorn utgjöt sitt bjertas bekymmer öfver dem som skulle komma att vandrai ett sådant okunnighetens mörker, att de icke ens visste hvad sådana ord, som teleskop, telegram etc. betyda. Adeln och borgareståndet voro i går afton samlade ti!l plena. På riddarhuset fortsattes. behandlingen af de föreliggande lagfrågorna. Vi redo