nuru den uppstalt. Malet UppsROls, OCh UOU återfördes i häkte. Härefter förehemtades arbetskarlen Eklund, anklagad att hafva anlagt eld i huset n:r 1 och 2 vid Roslagstorg. Nämnda egendom tillhör slagtaren Isaksson, hvilken tillstädeskom och lemnade åtskilliga uppgifter. Af hans berättelse inhemtades, att två af hans folk dagen före branden, eller den 24 Januari, varit 1 egendomen, som för tillfället stod obebodd, sysselsatta att skira talg. Detta arbete hade slutat klockan 7 på eftermiddagen, hvarefter förbemälde Eklund jemte en annan person af Isakssons folk skickades att hämta hem talgen till Isakssons bostad i huset n:r 56 Badstugatan å Norr. Detta hade de gjort klockan mellan 9 och 10 på aftonen, då de låst igen portar och dörrar samt vid hemkomsten aflemnat nycklarne. Klockan omkring 1 på natten utbröt elden, och någon upplysning om sjelfva eldsvådan kunde Isaksson. ej lemna, emedan han sjelf klockan 6—7 på aftonen den 2 Januari rest åt landet för uppköp af kreatur samt ej hemkommit förrän påföljande dag. För den skada, som uppstått å egendomen, hade Isaksson blifvit tillerkänd en brandskadeersättning af 4430 rdr, hvilket belopp han ännu ej lyftat. Någon misstanka att ha anstiftat branden hyste han hvarken mot Eklund eller någon annan. Tvärtom vitsordade han att Eklund varit duglig och ordentlig i sitt arbete, ehuru han om söndagarne, då han hade ledighet, stundom tog sig ett rus. Mot Eklund, som härefter fick afgifva sin berättelse, förekom vid detta förhör ingenting, som syntes berättiga till hans häktande. Det sätt, hvarpå han tillbragt natten till den 25 Januari, föreföll visserligen eget nog, men den uppriktighet, hvarmed han redogjorde derför, tycktes sätta hans uppgifters trovärdighet ntom allt tvifvel. Efter hemkomsten med talgen om aftonen hade han begifvit sig från Isakssons, för att gå hem i huset n:r 19 Badstugatan, der han bodde hos en garfveriarbetare, som hette. Berglund. Kommen dit i förstugan och stående utanfördörren till makarne B:s rum, hade han hört värdfolket tala om sig, yttrande att Eklund vore så osnygg af sig, att han ej kunde tå bo qvar hos dem. Eklund hade då ej velat gå in, utan smugit sig sin väg. Han hade haft i sinne att gå ull en bekant på Djurgården, för att ligga der öfver natten, men hur han promenerade, hamnade han i stället på krogen i Lambyska verket vid Humlegårdsgatan, der han qvarblef tills dörrarne stängdes, och han utkördes. Utom den förtäring han här intagit, medförde han litet tröst i en butelj, och åtföljd af denna kamrat, som emellanåt anlitades, promenerade han till Johannisplan, för att begifva sig utför de dervarande trapporna, hvilka leda till Lundtmakaregatan. Under denna kinkiga färd, förlorade han emellertid balansen samt ramlade ned för trapporna samt stötte sig. Förargad öfver detta nya missöde, tog han sig en ny tröstare ur buteljen, hvarefter han, i anseende till att han skadat sig, kröp under trappan, der han somnade. Efteren stund vaknade han upp och begaf sig nu till sin bostad i huset n:r 19, dit han knappt hunnit in: komma, förrän de första klämtslagen hördes, då han efter att ha talat några ord med värden åter begaf sig ut och till eldsvådan, i hvars närhet han dröjde tills denna var släckt. Han förklarade sig oskyldig till den anklagelse som påbördats honom. N Rätten fann ej heller någon anledning att qvarhålla Eklund i fängelse, utan blef han fri fot försatt, sedan Isaksson förklarat sig villig att återtaga honom i sitt arbete. Eklund förelades dock att inställa sig till nästa rättegångsdag vid hemtningsäfventyr. Härefter förehemtades häktade grundläggaren Alexander Oberg och hölls med honom ett längre förhör. Till en början fick han afgifva berättelse om sina lefnadsöden, hvaraf inhemtades, aft han är född 1828 i Lunda socken i Stockholms län. Efter att ha vistats på landet i yngre åren, ankom han slutligen till Stockholm, der han blef egen grundläggare och gifte sig 1861. Han har förut ej vant tilltalad för brott. Efter sitt häktande hade han blifvit försatt i konkurs. Öberg, som i flera år köpt och sålt egendomar, hvilka han till större delen sjelf bebyggt, fick härefter redogöra för dessa transaktioner, de flesta vittnande om att han drifvit det slags egendomsvingleri, som nu är så allmänt och som sällan medför annat än förluster. Det enda bus han nu har qvar är den här ofvan omnämnda egendomen n:r 59 vid Tullportsgatan, som han inköpte 1861. Egendomen hade vid inköpet endast utgjorts af en mindre trähusbyggnad, men tomten hade varit stor och derå håde Oberg anlagt samt drifvit tegelbruk. Under förliden sommar hade han bebyggt en del aftomten med ett tvåvånings stenhus, hvarå han vetat skaffa sig en brandförsäkring 1 försäkringsbolaget Germania å 35,000 rdr, oaktadt egendomen endast var uppförd till stommen. Öberg medgaf, att brandförsäkringsbeloppet var två gånger högre än husets verkliga värde, och besvarade domarens fråga huru han med godt samvete kunnat uppskatta egendomen så högt dermed, att det ej berott på honom, utan på de två byggmä: slare, som besigtigat egendomen. Detta förtarande gaf rättens ordförande anledning till hvarjehanda anmärkningar öfver nämnde byggmästares qvalit6, omnämnande ordföranden tillika, att en af dem lärer undertecknat besigtningsin