STOCEHOLM den 7 Mars. — Vi hafva redan meddelat utgången af professor Brochs och hr O. A. Bachkes i norska storthinget väckta förslag till lag om fullbordandet af domar och utslag afikunnade vid svenska och danska domstolar. Dettalagförslag blef nemligen af konstitutionskomiten förordadt till antagande, men af odelsthinget med 43 röster mot 34 förkastadt. Anmärkningsvärdtgär att af odelsthingets samtliga ledamöter uppträdde endast nio talare. Mot lagförslagets antagande -talade Hammerstad, Daae, Wiel, Tröften och Olofsen. Deras argumenter voro hufvudsakligen att allmänna opinionen i Norge ännu icke uttalat sig för behöfligheten af denna lag; att inga tvingande omständigheter påkallade den; att det vorelbetänkligt beträda en bana, hvars fullföljande man i anseende till densammas vidsträckthet ej kunde beräkna; att emellan rättsinstitutionerna i Norge och Sverge förefunnes den väsentliga skiljaktigheten att i Sverge saknades en fast advokatkår, och att om denna lag blefve antagen skulle konseqvenserna fordra flera förändringar i nu gällande lagar, hvilka fastväxt i folkmedvetandet, 0. 8. V. Professor Broch (motionären) professor Schweigaard, Riehter och Norgreen uppträdde för förslaget och gendrefvo med talang och värma de inkast som mot förslaget blifvit gjorda. De visade att domars inbördes exigiilitetjoumera inginge i folkrätten; att denna exigibilitet antagits med eller utan reciprocitet ialla länder utom i Portugal och Spanien ; att Ryssland derpå ingått genom upprättade traktater; att lagen skulle blifva behöflig ju mera samfärdseln mellan de tre nordiska rikena ökades; att den skulle stärka och föröka affärsförhållandena ; att man hvarken hade rättighet eller anledning att misstro de svenska domstolsinstitutionerna; att de svenska domrarne visade en stor benägenhet att utreda tvisterna, äfven då de rättsökande sjelfva dertill egde mindre skicklighet, o. 8. v. Professor Schweigaard framhöll särskildt huru frågans fördomsfria bedömande blifvit allt vidsträcktare under de sednare åren, och att förslagets förkastande skulle väcka ett ojemiörligt större missnöje än förslagets antagande. Det kan icke bestridas att vid en jemförelse af argumenterna för och emot lagförslaget, äro de sednare i alla afseenden underlägsna de förra. Frågans utgång, hvilken vi djupt beklaga, kan icke på annat sätt förklaras än att förslagets motståndare icke ännu hunnit sätta sig in i frågan, således samma skäl som så otta motiverat afslag :å vigtiga förslag hos våra ständer. faSlntligen anse vi oss böra nämna, att uner debatten uttalade ingen af förslagets motståndare den ringaste motvilja mot Sverge. I detta fall rådde full enstämmighet,