Ur diskussionen på riddarhuset om franska traktaterna. Frih. von Schulzenheim, D. T., ville blott vända sig mot sjelfva systemet, d.v.s. icke emot frihandelns teori, som i sig sjelf, liksom många andra teorier, vore fanska vacker, utan mot det oefterrättliga sätt, hvarpå man sökte att skoningslöst tillämpa och experimentera med denna teori, hvilket för öfrigt vore opolitiskt, och låt vara att han äfven sårade, ja sloge i sak, så skulle han dock ej vända sig mot person. Han ville blott föra de stillas i landena talan, till hvilka han hörde. Man kunde nemligen indela folket i tre klasser: de stilla, de nyhetslystna och de återhållande. Till de nyhetslystna hörde frihandlarne, som togo frihandeln med alla dess konsevenser, hvilka skulle leda derhän, att vi en gång skola nedsjunka till en makt af tredje rangen. Frihandeln skulle beröfva våra arbetare deras bröd, men nog vore det bättre att föda 200,000 svenska arbetare, än lika många i England och Frankrike. Men frihandelns teori är sann, säger man. Tal. vore dock böjd att med vår store Hwasser i Upsala säga: när en opinion hastigt blir allmänt utbredd, så ger jag mig hin på att den är oriktig. (Skratt). Man hade dessutom vid systemets tillämpning gått för hastigt tillväga och icke lyssnat till jordbrukarens billiga önskningar. När ständerna itererade gånger kommit och begärt 3 öres tull på ost, så hade man tvärt svarat nej. Det är väl sannt att en sådan tull ej gjort jordbruket mycket gagn, men ett sådant tillmötesgående hade lugnat passionerna. En mildare tillämpning af systemet hade varit mera klok, ja han vågade säga mera fosterländsk. Stater — säger Macaulay — kunde ej styras efter absoluta abstrakta teorier, uppgjorda af professorer i studerkammaren. Politik är mowsatsen emot abstrakt logik, och statsmannen måste ofta närma Sik sitt mål under ett klokt medgifvande och aktifvande på omständigheter och tid. Men saen låter till en del förklara sig deraf att en mängd embetsmän ee i tull-lagstiftningen. Embetsmannen tänker då: om frihandeln segrar, får jag köpa allting billigare, jag måste derför slå mig på den sidan, men desse herrar glömma att de få sin lön af folket och att detta folk ej skall kunna utbetala dessa löner, när Sverge en gång ej har annat än pitprops och ljung, att exPortera, Ty, säger skalden Malmström: Ar yxan satt till roten, då stundar — furans fall om gammal eller ung; till döds om bonde svälter, till döds du svälta skall — om gammal eller ung?. Hvilket gagn skyddet medför för industrien kan man se af andra länders exempel. De tyska fabrikanterne äro än i dag tacksamme för kontinentalsystemet, ty under dettas hägn uppblomstrade den förut svaga tyska industrien. Men ännu mera än på Napoleons alla segrar förlorade England vid hans fall, ty när det då började att i samma skala som förut skicka sinä fabriksalster till kontinenten, fann det den inhemska industrien stark och vuxen en täflan, marknaden öfverfylldes, och återveckningarna häraf framkallade en kris af en sådan omfattning att den hotade England med undergång. Och hvad är väl orsaken till Frankrikes styrka? Jo, att det älskat sitt land, att det vetat skydda sin industri, hvarför också finnes der i landet metallisk valuta, medan här finns bara papper (skratt). Men i ett land, der man ännu bysätter qvinnor, der lagen om skilnad mellan proprieborgen och laga borgen och der gärdesgårdarna ännu finnas qvar, är det ej tid att öppna fri täflan för alla nationer. Det är alldeles som om af tvenne kämpar den ena på den andres förslag bortlade åtskilliga delar af sin rustning för att de skulle kunna komma litet oftare tillsammans för att kämpa. Detta kunde gillas, om begge aflade lika stor del af sina vaen och — sin rustning, men ej: om den ene beölle mera qvar deraf än den andra. Så ungefärligen förhölle det sig ock med den reciprocitet, som förefunnes i den franska handelstraktaten. (Bravorop). Systemet hade väl många förtjenster, ty det hade gjort att nationen hade vaknat, men det hade ock gjort sig skyldigt till stora fel och språng. Sålunda fick utländskt mjöl tullfrihet i 8 år, innan svensken fick fritt mala sitt eget mjöl, genom författningen om grundräntans borttagande på qvarnar, samt frihet till anläggning deraf. Så skulle jordbrukaren understödjas genom en rikshypoteksbank, men den blef så väl oralt att det ej blef några penningar af. Emellertid hade hypoteksföreningarne i provinserna förbjudits att upptaga egna lån, så att jordbrukaren ej heller kan få några penningar der. Han går då i bankerna, men hvad betalar han i ränta der? Jo två gånger mer än vanliga korntalet å våra åkrår i mellersta Sverge (skratt). Rätten att utföra tackjern, som skänktes genom en k. förordning, som utkom 8 dagar innan den skulle träda i verket, och endast några veckor före Hindersmessooch Fastingsmarknaderna, der de flesta och största Fr pr uppgöras, var åter en vacker julkl arp till tackjernsproducenten, men den togs från stångjernsproducenten. Jordbrukarne hade verkligen skäl att hysa oro öfver ett sådant system. Likaså jerntillverkarne, ty att se huru materielen till våra jernvägar tages utifrån vore påkostande åtminstone för talaren, dä han vill att det, som är svenskt, skall gå framför allt annat. (Bravorop). Vidare hade föregående ständer begärt tillsättatidet af en tullkomit, men ingen jordbrukare fick plats i densamma, ty hos oss får jordbrukaren vara glad öfver att få lära jordbruket af dem, som ej äro jordbrukare. Tal. hade just sjelf erfarit ett exempel derpå. Han hade nemligen före representationsfrågans afgörande gjort en resa till hemorten och vid återresan derifrån till riksdagen sammanträffat med den stora deputationen, som skulle utöfva den pression, den kunde åstadkomma på konung och ständer. Tvenne ledamöter af densamma, en rektor och en militär, skulle då söka öfvertyga honom om frihandelns välsignelse i allmänhet, samt om egendomsegares, jordbrukares och bönders dumhet och inskränkta uppfattning i afseende å frihandelns äfven för jordbruket naturligtvis välsignelsebringande inverkan. Likasom nu, uttröttad af denna högvishet, som erinrade om äggets lärdomar till hönan, måste tal. slutligen fråga den ene, om han kände skilnaden mellan den skottska och den wirtembergska plogen. Nej, blef svaret. Han frågade då den andre om han visste hvad en mullfåra vore. Också nej. Skolen I då lära mig; som i 18 år praktiskt och teoretiskt studerat mitt fäderneslands jordbruk, hvad som bäst gagnar detsamma?, genmälde nu tal., och sedan konverserades ej mer om den saken, förr än talaren kom till Stockholm och — rikets ständer (skratt). S Jordbruket skulle ej haft så svårt att reda sig, om det haft någon talman inom styrelsen, men han hade åtminstone alltid fört dess talan. Jordbruket, som har sig ålagdt skjutsen, brefbäringen och de otaliga onera, som trycka detsamma, vore i behof af en åkerbruksminister, och tal. hade tänkt att väcka motion om inrättandet af en sådan, men ej hunnit erhålla alla de derför nöda upplysningar, hvarförutan konsitutionsutskottet neppeligen skulle göra sig mödan att tillstyrka förslaget. Hvad jordbrukarne dessutom behöfde, vore en stark industri, som kunde kon: sumera deras produkter på nära håll. Huru nödvändig en sådan är, vore lätt att inse, ty så fort en industrianläggning uppstår någonstädes, få jordbrukarne i trakten genast ökad och lätt afsättning å sina produkter. Industriens ochjordbrukets intressen äro gemensamma, men man har oupphörligen sökt att väcka den k ska